Att släppa lös rabiessmittade hundar

Hur många gånger har jag sett Bob Hund? 20 gånger? 25 gånger? Jag vet inte och det spelar heller inte någon roll. Det enda som spelar roll är att varje spelning lever sitt eget galna liv.

Inför ett fullknökat publikhav gör Bob Hund entré på The Tivoli, för den näst sista spelningen på turnén. Någon mysig julbordsstämning ligger överhuvudtaget inte i luften, snarare är det väl en känsla av att en vild julfest står för dörren. Med sig i bagaget finns den nysläppta plattan Dödliga klassiker. Iförd den banditögonbindel Thomas Öberg haft i snart 10 år, dansar han lite lätt men är inte på något vis en främling bakom sin maskering. Alla vet vem han är men ingen vet vart han står. Nya låten Underklassens clown är seg och Bob Hund får verkligen kämpa för publikens gehör, för i de nyare låtarna får de sällan någonting gratis, det är deras smala lycka och stora sorg. Det brukar behövas en inkubationstid på ett par år innan Bob Hunds låtar får den storhet som de förtjänar. Följande Skall du hänga med?? Nä!! Rivs av som andra låt och någonstans där börjar det brinna till på allvar. Även Blommor på brinnande fartyg känns lite mer lättantändlig än vanligt. Men så är ju bandet å andra sidan på hemmaplan i Helsingborg. En märkbart tagen frontman sätter sig på huk och säger: – Helsingborg är en del av Bob Hund och Bob hund är en del av Helsingborg. Detta är närodlat så in i helvete. I samma andetag introducerar han Popkulturkören, en handfull lokala högstadieungdomar som backar upp rockbandet i nya Brooklyn Salsa. Perfekt körsång som smittar av sig till en allsång, varpå hela taket lyfter på den gamla ångfärjestationen.  Vidare rasar konserten på i ett hysteriskt tempo. Manegen är krattad och motorvägen ligger fri för att köra hela vägen in i kaklet. Och här kör hundarna helt och hållet på rutin. Düsseldorf dammas av och får den tyngd som den aldrig levererar på skiva. Samtidigt 50 mil bort har Kent precis avslutat sin sista spelning och kontrasten har aldrig varit tydligare mellan de båda samtida banden. De är formade ur samma 90-tal och väckte den svenska indievågen. De har levt sin dröm och bevisat att man kan bli precis vad man vill så länge man tror på det. Du kan bli en mörk poet som tar ett sista farväl på Tele 2 arena, men du kan också bli en antihjälte som står på en monitor längst fram på The Tivolis scen och slänger med mikrofonen över ett vilt publikhav som crowdsurfar till låtar som Sista beställningen. Allt är möjligt och det är fullkomligt fantastiskt. Bob Hund ger valuta för pengarna även den här kvällen. En kväll som avslutas med Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag (alltså den låttiteln). En sak är i det påståendet är säker, att Bob Hund alltid hittar hem hemma i centrala Helsingborg. Så även den här lördagen vecka 50.Text: Calle NordahlFoto: Calle Nordahl