Min mamma får som hon vill…

Igår var jag på Sofiero och träffade slottsträdgårdens nya trädgårdschef, Mikael Löfving. Med 2 veckor på jobbet är han rätt grön men rutinen och viljan gör att det redan är full fart på honom. Han möter mig vid entrén med lövkorgen under armen, han har varit nere och ”snackat” med rosorna. Tydligen har dom haft en givande konversation för blommorna är fina och Micke är på ett härligt humör. 

Innan vi sätter oss ner så går vi upp till kontoret för att hämta en kopp java och hälsa på kollegorna. Jag kilar in till platschef Annika Malmgren och kollar läget. Även här verkar det vara full rulle med den stora trädgårdsfesten runt hörent, men hon som micke verkar ha ett fokuserta lugn över sig. Hon kastar till mig ett tryckt program över 19:e upplagan av Trädgårdsfesten som är i helgen 28-30 augusti. Om ni inte fått ett program som jag så finns informationen HÄR. 

När det svarta guldet är upphällt knallar vi ut och sätter oss på en av bänkarna framför slottet. En härlig vy framför oss där förberedelserna inför årets fest är i full gång. Det är ju ändå ganska kul att se på folk som jobbar. Jag frågar Micke om han  hunnit landa i jobbet och det distinkta svaret blir ”njao”. Han förklarar sin respons med att han initialt försökt fördela sin arbetsinsats på olika områden. Det är en liten del ledarskap, en del tid går åt till direkt praktisk skötsel av parken, som är det bästa sättet att lära sig området, en viss del går åt till planering och strategier och så där emellan ska han ju hinna med att vara en bra chef och sköta det administrativa.  

Det är mycket att hålla reda på och arbetsuppgifter verkar det finnas gott om men jag kan ändå inte låta bli att ställa frågan ”varför behövs det en trädgårdschef?”Det naturliga svaret på den frågan blir ju givetvis att någon måste ha det övergripande ansvaret men jag tycker Micke sätter lite spets på det genom sitt tillägg. 

 ”Sofiero är så mycket mer än bara en park eller trädgård. Det är en plats för möten, en plats med upplevelser och evenemang. Vår trädgård är ju arenan eller scenen för allt detta och då behövs det något som har det övergripande ansvaret att i dom publika inslagen och delarna av vår arbetsdag se till att trädgården är redo för det, att den är tilltalande och att arrangemangen inte påverkar platsen negativt.”

Min följdfråga blir givetvis om han är van vid den typen av arbete, det publika trädgårdsarbetet. Hans svar ger mig, ännu en gång, ett bevis på trygghet och sansad entusiasm. ”jag har jobbat med det innan, inte så påtagligt som här, men det är något jag tycker väldigt roligt och gjorde att denna tjänsten var så attraktiv för mig”.

En lastbil kör förbi oss och en minitraktor (jag jobbar inte i trädgårdsbraschen) kör in på stora gräsplanen framför slottet och genast börjar mina tankar skena iväg…

”om nu detta, som han säger, är grunden till verksamheten men också scenen för arrangemangen så måste tanken på eventuell åverkan vara extremt viktig för dom som jobbar här, och för parken i sin helhet.” Micke bekräftar med;

”det är givetvis oerhört viktigt att vara väl förberedda vid ett sånt här tillfälle eller när det hålls konserter här. Vi är väl förberedda med mattor under varje installation så att det inte har direktkontakt med gräset, transporter får endast ske på gångvägarna och alla ”plattor” som läggs ut för att ta in saker i mitten av den stora gräsmattan är utplacerade på ett sätt som gör att det har minimal åverkan på gräset eftersom tyngden fördelas maximalt. Det blir mer åverkan på gräset när man går med klackskor än när den traktorn placerar ut planteringslådor” 

Det är roligt att se en kollegas vardag på detta sätt, att försöka sätta sig in i olika tjänsters vitala delar. Det är skönt att känna att en av Skånes finaste platser verkar vara i väldigt goda händer. Innan jag åkte ut till Sofiero så lovade jag min mor dyrt och heligt att fråga Micke om det fanns några planer på att skaffa fler bänkar till Sofiero. Min mor är av modellen äldre och uppskattar en paus när hon flanerar runt på området. Den nya trädgårdschefens svar är betryggande.

”Ja absolut. Under nästa år så har vi på Sofiero två stora uppgifter, egentligen många fler, men om jag ska nämna två så är det firandet av vår 150årsdag och så är det tillgänglighetsfrågan. Vi kommer se över antalet bänkar, vart de är placerade, befintliga bänkars status men också möjligheten för transporter, handikapsanpassningen och  handledare vid sluttningar tex. Det kan du hälsa dina mamma att det ska prioriteras”