Minnen blåser till liv när Det blåser på månen

Det blåste rejält när sexton pers av vår halvstora släkt embarkerade allehanda fordon för att ta sig till Helsingborg. Bilar, tåg, båt. Och sedan gång i blåst. Målet var Helsingborgs stadsteater och passande nog föreställningen Det blåser på månen.

Det blåser på månen var min favoritbok när jag var liten. Pappa läste högt och med världens inlevelse. Jag minns hans feeling när Silverfalken beskriver Grönlands vita vidder. Och Guldpuman som kontrar med att det inte finns något som går upp emot den hastighet han får när han jagar byte i Brasiliens djungel. Som om det vore en tävling om vem som saknar sin frihet mest där falken och puman sitter inburade bakom varsitt galler i djurparken.

Jag minns också tydligt originalillustrationerna av Nicolas Bentley. De kommer tillbaka till mig när jag ser pjäsen. Speciellt när Dina och Dorinda har ätit sig ballongrunda på fågel. Då ser föreställningens flickor precis ut som de tecknade. 

Jag gläder mig åt att känna igen mig i föreställningen. Sällan går något upp emot att läsa en riktigt bra bok. Äventyret i handlingen, råttorna som blir de fångnas vänner i fängelsehålan, fantasin som satte platserna som finns kvar på min näthinnas karta så fort jag hör Grönland och Brasilien. Men mest av allt den magiska stunden tillsammans med pappa. I mitt minne finns så mycket magi förknippat med boken att jag hade glömt hur komisk den faktiskt är.

Komik råder det inte brist på på Storan. Jag häpnar över hur rolig Dorinda är. Och pjäsen får publiken med sig. Femåringen bredvid mig vrålar engagerat JA och NEJ till svar på uppmaningar från scenen, trots att vi sitter långt bak i salongen. Och när Guldpuman gör sorti fälls tårar både från samma femåring, sjuåringen, upprörda röster bakom oss samt från min sambo några platser bort.

Den som är intresserad av Det blåser på månen har säkert läst recensionerna, t.ex. den här och den här.

Det är en sevärd föreställning. Scenografin är suverän med de upp-och-nervända cerisa träden framför en otrolig måne. Och detaljerna, till exempel det mångula temat i Dina, Dorindas och deras föräldrars kläder. 

Se Det blåser på månen om du kan och hinner. Men går det inte så kom ihåg att läsa sagan. Inget går upp emot att dela Det blåser på månen med någon du tycker om. Det är ett minne för livet. Liksom utflykten med 15 kära släktingar när det blåste stormvindar i Helsingborg.

 

Det blåser på månen av Eric Linklater utkom 1944. Spelas till 24 januari på Storan, Helsingborgs stadsteater. Missade du Stadsteaterns fina rea under december? Du som har Kulturkort har alltid rea, se föreställningen för 180 istället för 230 kr.