Så mycket bättre…

…än såhär blir det inte. I en kunglig park, i en än så länge ganska skittrist sommar får mina sinnen en klockren nacksving. Jag landar mjukt men blir riktigt skitig.

I torsdags var jag en av dom ca 7000 som vallfärdade till vackra Sofiero slott och slottsträdgård. En folkfest av sällan skådat slag som på något Houdini-mystiskt vis lyckas behålla en enorm mysfaktor. Parken ramar in konserten som en björnmamma vakar över sina ungar, mysigt, varmt och tryggt. Tryggheten infinner sig på grund av de fantastiskt duktiga musikerna som levererar på scenen. Timbuktu är lika glad som solen denna dag och Laleh lika vacker och fridfull som en nyblommad Rhodondendron. Två folkkära artister som dessutom tar tillfället i akt och visar på ett klockrent samspel i extranumret.

Laleh och Timbuktu passade verkligen in i den kungliga trädgården och på fredagen anlände kungen själv, Thåström. Föråkare var söta Frida Hyvönen som levererade en småtrevlig men något ogreppbar konsert (beror säker på min okunskap kring hennes musik) men hade en go skara på ca 100 pers som förföriskt dansade i takt till hennes gungande mantel och ärliga toner. Hon tog mig inte med storm, men det är inte hennes fel, utan helt och hållet Thåströms. Som den mannen kan! Sjunde gången jag ser honom på scen och jag kan fortfarande säga, ”Det blir fan bara bättre och bättre för varje gång”. Han glider in i kroppkaksfärgad kavaj och hatt och börjar med Kort biografi med litet testamente som är en få låtar som skildrar honom själv och hans uppväxt. Hans poetiska texter, riva röst och teatraliska sätt passar utmärk till min slitna picknickfilt och min picknickkorgs mäktiga men välkombinerade innehåll.  

Att få se så fantastiska artister framföra sin verk i en av Europas vackraste parker är inget man skämtar bort. För att citera Thåström så känns det som något ”…från himlen sänt”.

 

Rock on!