Självsäkerhet, kläder & film

Jag vet inte riktigt vad jag har tänkt få fram med detta inlägget. Jag tror jag tänker att försöka belysa ämnet jakten på identitet och hur det har varit för mig. Oavsett så tror jag det blir ett bra och annorlunda inlägg här på kulturtants sidan. Finns bilder på allt jag skriver om.

Jag är då född och upvuxen på landet (Hökerum, liten by utanför Ulricehamn, google it) med en designer mor som alltid har vetat vilka färger som skall komma och som är inne just nu. Problematiken för mig har väl alltid varit att kidsen som jag växte upp med (och jag själv) inte var medvetna om detta förens året efter det var inne. Så min mor skaffade kläder till mig som jag kanske inte var redo mentalt att ”rocka”. Minns särskilt tydligt två tillfällen.

3e klass. Alla barnen skaffade vinterjackor i mörka färger. Jag rätt så osäker vid tiden. Vid 9-10 års ålder var jag jäkligt osäker på vem jag var, vad jag var intresserad av osv. Var jag en sportkille? Var jag en som spelade spel? Var jag en skatare? Vid tillfället gjorde jag allt. Vet inte hur många aktiviteter/idrotter jag testade innan jag fann det jag gillade, breaking/breakdans. Mer om den dansen vid ett annat tillfälle. Oavsett. Mor hade införskaffat mig en limegrön vinterjacka. Succé. Vet inte hur många gånger den vintern som jag ”glömde” jackan när jag gick till skolan.

8e klass. Nu hade jag hittat det jag var intresserad av. Breaking. Jag var en cool dansare (tyckte jag iallfall). Skillzen var nog inte skyhög men jag visste att jag var breakare inte dansare det var inte coolt. Men breakare det var jag. Mor min som alltid supportat mig kände att nu har han hittat rätt så hon skaffade mig en sådan där old school track suit som alla breakarna hade. Dock var den klarröd. Jag var inte redo. Alla andra coola breakare som jag kände hade ju sådana fast svarta. Skulle min vara klarröd? Nej fy fan, det vågar jag inte. Så den fick vi byta. Det handlar inte om att jag var bortskämd. Jag klarade bara inte av att se mig själv sticka ut så mycket. Min grej vid den tiden var ju att jag var i bakgrunden och kom med roliga instick i tid och otid. Jag skulle inte vara centrum, centrum.

Efter det hade jag en period att det skulle vara baggy, baggy. Men den gick över. Numera är jag väl en av de breakarna som har tightast kläder när jag dansar. Blir ofta refered till ”tightisch” av mina team kamrater.

Det finns två filmer som har påverkat mitt klädval lite extra under årens lopp. ”Tillbaka till framtiden” och Michael J Fox karaktär Marty McFly. Älskar fortfarande kläderna han har i filmerna. Samt ”Blood in Blood Out” karaktären Miklo. Där ska jag vara ärlig kände jag lite igen mig iallfall hans kamp mot att få respekt från de andra trots att han är vit. Kanske inte så mycket i drogerna, slagsmålen och fängelsetiden. Den slapp jag. Se filmen. Ja se triologin ”Tillbaka till framtiden” med om du inte gjort det. 3an kan du skippa om du har tidsbrist.

Om vi nu ska sammanfatta den lilla tillbakablick så tror jag kan lokalisera tre händelser när mitt självförtroende kom på plats.

1. När morsan sa till mig ”Fredrik, blyga killar får aldrig kyssa vackra flickor”. Då kände jag. Fuck it, fake it til you make it.  

2. Det var när jag blev duktig i breaking och hade en stark team känsla med min grupp ”Octagon Crew”. Vi siktade högt och nådde högt.

3. När jag blev såpass gammal så jag insåg. Skitsamma.

Jag hoppas det var någorlunda intressant läsning och hoppas ni känner igen er i lite i vad jag skrivit.

Ursäkta dålig bildkvalitet på vissa av bilderna.