Upplevelser som nyinflyttad

Alla som någon gång försökt att ta sig från punkt A till punkt B till fots med mig vet att det inte går snabbt. Jag är ända sedan barnsben begåvad med ett sällsamt orappt steg. Dock har jag under åren lärt mig att nyttja dessa sävliga gångmarscher till min fördel, istället för att bara ta mig till punkt B så väljer jag att se mig omkring och uppleva resan till punkt B.

En fredagsnatt i augusti 2001 gick flyttlasset söderut (om man nu kan kalla en gitarr, en bas, en säck kläder, en skateboard och en flyttlåda med skivor för flyttlass) från tryggheten och jantelagen södra Dalarna till Helsingborg, om jag ska vara helt ärlig så var destinationen i detta läget ganska sekundärt, det viktigaste var att komma ifrån, inte till. Efter att ha anlänt i Helsingborg en okristligt tidig lördagmorgon, och efter att flyttlasset hade burits upp från bilen till det hyrda rummet, beläget på Eneborg, så var det dags att sträcka på vingarna, Helsingborg-style, nu skulle jag tura! Samma bil som tagit mig från Dalarna släppte av mig utanför knutpunkten och återvände sedan hem mot Dalarna igen. Väl inne på knutpunkten fick jag min första riktigt positiva överraskning av Helsingborg, nämligen att en enkel resa över sundet kostade, och kostar fortfarande, mindre än en bussbiljett mellan Ludvika och Smedjebacken. Efter att ha köpte detta fynd i biljettväg så satte jag på mig hörlurarna och gick genom den glasade gången till båten, det var Aurora om jag inte minns helt fel. I lurarna spelade King Crimsons skiva ”In the cort of the crimson king” vilket har resulterat i att jag än idag inte kan gå ombord på en Scandlines-färja utan att tänka på låten ”21st century schizoid man” och vice versa. Efter att ha upplevt Helsingør tillsammans med King Crimson en stund så var det dags att åka tillbaka igen. Utanför knutpunkten fylls jag sakta av insikten, jag har inte en blekaste aning om vart jag ska. Jag har i alla fall en svag tanke om att det är söderut jag ska, och tar mina nyköpta danska ölbackar och lunkar iväg. Jag sneddade genom Stadsparken och tittade en stund på fontänerna innan jag fortsätter. När jag några minuter senare når Mäster Palms plats börjar värmen ta ut sin rätt och jag beslutar mig för att jag vill ha en öl. Valet faller på Restaurang Valvets uteservering. Här överraskar Helsingborg positivt igen, jag får en öl av hygglig storlek för 19:-. Jag byter kassett i min walkman, drar på mig lurarna och avnjuter Genesis album ”Trespass” tillsammans med några öl där på uteserveringen. Detta har föranlett att jag starkt förknippar låten ”White mountain” med Mäster Palms plats. Efter några öl blir det dags att försöka hitta hem, vilket ska visa sig bli lite knivigt. Jag hamnade vid stadsmotellet, sen G-A skolan och efter ett idogt sicksackande, med två backar öl som handbagage i högsommarvärmen, hamnar jag slutligen på gasverksgatan igen, fast denna gången vid Pub Punkten. Jag går in, tar en öl och ser tydligen bekymrad ut då en av gästerna frågar om just detta, varför jag är bekymrad. Efter att ha förklarat min situation får jag en vägbeskrivning, det visar sig vara 3 minuter bort, och att jag gått förbi en gång tidigare. Under veckorna som följer spenderar jag med att söka lite olika arbeten, men mest med att upptäcka staden. Inte sällan genom att vandra planlöst omkring, ibland med några öl i väskan och alltid med musik i öronen. Jag såg paradvillorna på Olympia, och det övergivna huset bakom studenthemmet, jag såg Gröningen och Viskängen och jag såg en strand med palmer och ett ”baywatch-torn” mitt i en svensk stad, och alla dessa ställen och många fler har blivit tilldelade låtar som jag förknippar med dem. Alla utom en, Konsul Olssons plats, som har fått en hel musikstil istället. Första gången jag besökte torget så var det jazzfestival och det stod tre musikanter, trummor, bas och gitarr, på scenen och spelade några jazz-standards. Jag stannade en stund och njöt. Jag har upplevt en hel del i den här staden sedan den augustimorgonen för snart 13 år sedan, och jag har än så länge inte sett mig mätt. Jag kan fortfarande sätta på mig mina hörlurar och bara gå planlöst med det enda målet ”att titta lite”. Min sambo hatar att gå med mig då jag dels går sakta, för att hinna se mer, och för att jag kan stanna och titta extra noga om det är något jag vill titta lite extra på. Jag brukar hävda att hon är för hemtam och inte vet var hon går miste om då det alltid funnits för henne, hon brukar kontra med att jag är som en ofokuserad 2-åring.