Vad var det de sa?

Missade du samtalet i onsdags? Här är en liten tillbakablick.

Bortom begreppen bra och dåligt. 

Samtal mellan Thomas Öberg och Carl Johan De Geer om fint, fult och politik i konst på Dunkers 15 juli 2015.

När han var mellan 25 och 45 år vägrade Carl Johan De Geer att sätta sig i en brun möbel. Färgen var nazismens. Trots det är det en brun rätt, köttbitar som färgas bruna i sås på grädde, soja och bleka konserverade ärtor, som ”räddat” honom många gånger. Rätten är frambringad av en nazist, med värderingar bruna som rumsinredningen i hennes vardagsrum och som i sin tur är inspirerad av utformningen av Hitlers arbetsrum. Hur mycket brunt och bruna värderingar en person än må hysa, kan det ändå finnas en högt älskad mormor bakom dem. En som satte färg på en barndom. Gränser flyter mellan brunt och färg, ont och gott, fult och vackert.

Detta tänker jag efter att ha sett filmen ”Min mormor nazisten och jag” och hört onsdagens samtal i utställningen Ledtrådar på Dunkers.

Över hundra människor hade kommit för att se och höra Bob hunds prisbelönte låtskrivare Thomas Öberg och konstnären, scenografen, fotografen och författaren Carl Johan De Geer samtala i Ledtrådar.

– Men vi har ju åkt ända från Göteborg för det här, säger en upprörd man som får veta att det är utsålt till samtalet.

Vad är fint och fult, vad är bra och dåligt? Och när blir konsten politisk? Extra stolar kånkades in av Dunkers personal, de som kom innan samtalet började fick alla till slut plats.

Carl Johan De Geer pekar mot Morris Oxford som täcker ett stort stycke vägg inne i hans utställning Ledtrådar.

– Vi målade den där bilen för att avskräcka våra släktingar från att komma och hälsa på oss. Min färg- och mönsterglädje kommer kanske från min avsky för nazism och dess bruna färg, säger De Geer. På 60-talet trodde jag att mönster och färger kunde frammana en ny och bättre värld utan krig.

Idag är De Geer dock glad över att hans förslag att omgärda Sergels torg i Stockholm i gula och gröna mönster inte vann tävlingen som staden hade utlyst.

– Hur skulle det se ut? undrar han och får sin fru med resten av publiken att brista ut i skratt. 

Under samtalet lanserade De Geer uttrycket sjuklig tankeflykt. Det var på det han skyllde duons utsvävningar och sidospår. Någon jätteröd tråd gick inte genom samtalet, mest intressant var att höra just dessa två olika konstnärer prata, den ena född samma år som du-reformen 1967 och den andra av friherrlig börd född i Kanada 1938.

– Nu konsumerar alla kultur genom sina telefoner, säger Öberg och liknar telefonerna med monoliterna i inledningen på filmen ”2001”. I telefonerna finns utövandet, producerandet, lyssnandet idag och där får utövaren vara beredd på att gå ner i pris.

Finns det någon unik kulturupplevelse i samhället idag? frågar De Geer.

– Bob hunds konstskiva är exempel på det. Den hamnade hemma hos en samlare som köpte den på E-bay. Skivan är dock så illasint beskaffad att den förstörs lite för varje gång man spelar den. Till slut blir den tyst. Men det som är värdefullt ställs mot det som är lönsamt. Ett bröllop är sällan lönsamt såvida man inte gifter sig med någon som är jätterik. Men själva bröllopet är värdefullt en lång tid. Idag möts man ju med ”är det inte lönsamt får du väl klippa dig och skaffa ett jobb”. Det är som att man inte förtjänar något som är värdefullt om det inte är lönsamt.

– Jag har gjort många saker med stumt mottagande vilket har känts konstigt. Man säger till exempel att ”den filmen var dålig för att den bara drog in 55 miljoner” men det finns filmer som ingen går på men som är bra. Men trettio år senare är det något som är bra igen, säger Carl Johan De Geer.

Thomas Öberg fyller i:

– Det är ingen som är i fas med sin tid, folk jagar något dygnet runt.

Öberg stör sig på att det saknas mod att låta sig bli betagen av kultur.

– Det finns en allmän oro bland folk som gör att de inte vågar falla ner på sina knän och gråta inför ett konstverk. Det hade varit skönt med en övertygelse om att ”det här är inget farligt, det är okej att känna och falla”, en trygghet som fanns i kyrkan förr. Men en plats där man släpper taget finns inte i Sverige.

– Jag kallar det ett Spektakelsamhälle. Att få en gratis kopp kaffe betyder sedermera att företaget som bjuder försöker sälja något till dig. Så är språket i det offentliga rummet: ifall Madonna eller Bruce skulle komma är det bra att ha den här stora arenan. Det finns något obehagligt i ett samhälle där allt är spektakulärt. Men du (vänder sig till De Geer) drar ju in folk med värme, säger Thomas Öberg och syftar på utställningen Ledtrådar.

– Jag blir ofta anklagad för att vara rabulist och bildstormare, säger De Geer. Det finns inget positivt med monarkin, varken idag eller förr, men jag hyser stor kärlek för Målarprinsen, Prins Eugen.

– Anser du att Sverige är mindre hierarkiskt idag?

– Med du-reformen 1967 lades titlarna bort och alla började direkt med att säga du till alla. Tiden var mogen för det. Och det var bara att skrapa på ytan. Jag tycker att det är bättre nu än det var förr. Det är mindre rasism, kvinnorna har fått bättre ställning och det finns färre utfattiga ställen. Generellt är världen bättre. Men Islamiska staten och att folk i London och Stockholm ansluter sig och ägnar sig åt antimänskliga handlingar kan jag inte förstå.

Ovanför dagens samtalare hänger orden Bortom begreppen bra och dåligt.

Carl Johan De Geer var så nervös när han skulle skriva orden att han skrev fel. Kanterna av den rektangel som klistrats över för att dölja och rätta till misstaget syns i ljuset från taket.

Hur kommer politiken in i konsten? undrar producenten Helena Cedrins.

De Geer:

– Vad som blir politiskt tänker jag inte på medan jag jobbar. Det angår inte mig.

– Precis som de säger på flyget om att man ska sätta på sig masken först innan man försöker hjälpa andra. Att göra det är en politisk handling, säger Thomas Öberg, som givetvis samtalade med masken på.

– Det personliga, en kommentar och vilja är alltså en politisk handling i konsten, sammanfattade Helena Cedrins samtalet.