Viskningar och rop från första bänkrad

På en stadsteater finns många ovanliga yrkestitlar. Sufflören är en sådan. Möt Mia Florberger, skådespelaren som för fyra år sedan lämnade rampljuset för att arbeta som sufflös.

Mia Florberger sitter alltid på första bänk. Vid sin lilla pulpet, som är full av fullklottrade manuspapper och upplyst av en diskret läslampa, har hon fullt fokus på det som händer på scenen. Som sufflör är det hennes uppgift att stötta skådespelarna i arbetet med replikerna.

– Jag hjälper till med inlärningen under repetitionerna och sitter med under föreställningarna. Jag kan också hjälpa en skådespelare individuellt om det behövs, säger hon.

Det var en slump som gjorde att Mia Florberger för fyra år sedan fick en ny yrkestitel.

–Det uppstod ett akut behov av en sufflös till en föreställning. Jag hade ingen erfarenhet, men fick frågan och hoppade in. På den vägen är det, säger hon.

Innan dess arbetade hon bland annat som skådespelare, regissör, rollbesättare, konferencier och projektledare.

–Jag tror att det en styrka att ha erfarenhet av olika roller på teatern. Det gör att man får en bättre förståelse för helheten och för sina arbetskamrater.

Just nu är Mia Florberger inne i intensiva repetitioner inför premiären av dramatikern och regissören Erik Holmströms rappa version av klassikern Ett drömspel. Det är mycket text som skådespelarna ska memorera och Mia Florberger får koncentrera sig för att hänga med i de tvära kasten på Lillans scen. Medan hon tittar på det som händer på scenen följer hon replikskiftena med fingret i manus, redo att stötta med ett ord eller en replik.

–Det är jättekul att sufflera och mitt mål är att bli en riktigt bra sufflös. Som sufflös är jag den person som alltid är med i rummet och alla som befinner sig där ska känna sig trygga med mig. Alla tekniker, alla skådespelare, regissören och inspicienten, säger hon.

Hennes strategi är enkel.

–Jag försöker vara lugn, fokusera på min uppgift och göra det jag ska.

Ibland är det lättare sagt än gjort. Under repetitionerna händer det ofta att regissör och skådespelare lägger till, stryker eller flyttar om allt från enstaka ord till hela scener. Minsta ändring i manus antecknas och renskrivs så att alla alltid jobbar med den senaste versionen.

–Teknikerna behöver ha rätt manus för att veta när de till exempel ska öppna dörrar, släppa ner löv från taket eller tända en lampa. Under repetitionerna skriver jag även ner scenerierna, alltså hur skådespelarna rör sig, var de går ut och hur de står. Det ändras många gånger så det blir att sudda ofta, säger Mia Florberger.

Efter premiären gör hon ett slutmanus som arkiveras ifall teatern skulle vilja sätta upp pjäsen vid ett nytt tillfälle.

Det är också sufflörens uppgift att se till så att pjäsen efter premiär förblir så som regissören ville ha den.

–Det kan hända att regissören ringer mig för att höra om skådespelarna säger det som är bestämt. Språket i texten speglar ju vilken tid pjäsen utspelar sig i, eller den ton och känsla som dramatikern och regissören vill förmedla. Börjar man ändra man kan ju hela pjäsen bli förändrad till slut.

Vad: Ett drömspel

Var: Helsingborgs stadsteater, Lillan

När: 1 februari–27 mars

Biljett: 210 kronor med Kulturkortet (ord. 280 kronor)

Text: Jenny Petersson

Foto: Robin Jansson