Där det blåser hela tiden

Hur ser vi på vårt Helsingborg? En stockholmare bestämde sig för att fråga och göra en teaterföreställning av stadens svar. Den 11 mars har Det blåser hela tiden premiär på Lillan.

Michael Cocke, du är konstnärlig ledare för Örebros länsteater och bor i Nacka. Du har regisserat Det blåser hela tiden som handlar om Helsingborg. Vad är din relation till staden?

– Jag satte upp Möss och människor och En trettondagsafton här i Helsingborg för tio år sedan. Då repade vi halva tiden på GA-skolan på söder med SFI-klasser. Jag tycker att det är roligt när människor på platsen där teatern verkar kommer in i teatern, trots att de inte är teaterintresserade. Det var så inspirerande. Och så har jag fått uppleva norr och söder i vardagen; hur olika de är och hur mycket jag tycker om båda delarna. Jag tycker om när människor möts. Redan då tänkte jag att jag ville komma tillbaka och göra någonting om att leva i Helsingborg. Det landade till slut i att höra helsingborgarnas egna röster, tankar och perspektiv om att leva här som kom att bli en teaterföreställning.

Hur fick du idén till pjäsen?

– Jag tror att idén kommer från en vän som tränar fotbollslag i division 6 här i stan. Han skrev på Facebook om lagbildning: ”Vi kommer från hela världen, har olika nationaliteter, tror på olika religioner, har olika etniciteter men spelar tillsammans.” Fotbollen kan binda ihop oss. Och barn är framtiden. Det kommer ett fotbollslag med barn in mot slutet av varje föreställning. Det känns roligt, igår (läs förra veckan, förf.anm.) repade vi med ett tjejlag från Hittarp.

Hur har arbetet med intervjuerna gått till?

– Vi anlitade en person som slumpmässigt valde ut 22 personer i alla åldrar. Anledningen till att vi inte gjorde det själva var för att vi inte skulle leta efter de svar som redan vi tror oss ha. Vi ville inte skapa karaktärer efter hur personer är, utan efter hur de ser på livet och att bo i Helsingborg.

Har ni häpnat över något under arbetets gång?

– Nej, jag tror snarare att varje människa har sin historia som inte alltid är så enkel. Den första historien presenterar en änka som är 82 år. Och plötsligt, apropå fotboll, dök det upp minnen från 1940-talet. En annan historia tillhör en kille som är 18 och man förstår att han har flytt från krig med sin familj. Men hans fokus är inte att bearbeta kriget och flykten utan att blicka framåt. Det handlar om att komma några lager bortom fördomar och kategorier av människor.

Du har ett stort samhällsengagemang, jag tänker på dina Elektra-pjäser (Elektras systrar, Elektras bröder, Elektra Show) om hederskultur. Är syftet med Det blåser hela tiden att förändra?

– Antingen spelar ingenting någon roll eller så spelar allting vi gör en roll. I en värld som är så fylld av underhållning är det svårt att inte göra något som inte tar upp något viktigt. Som barn minns jag hur de vuxna kunde prata om världen runt ett middagsbord. De flesta bär på ett stort behov av att prata om hur vi lever, hur det ser ut, varför det är på visst sätt. Via media får man en bild av världen. Men i teatern, där vi leker med fantasi, förvandlingar och rollekar, är man inte fast i att försvara en bild som den ser ut. Det betyder säkert något att 22 helsingborgare, som vanligtvis inte kommer till tals, får berätta om sitt liv här.

Vem vågar berätta?

– Det som slår mig är att folk tycker att det är rätt härligt att få lov att berätta om sig själva. Det verkar finnas ett underskott på att någon verkligen lyssnar i en hel timme på vad bara du har att säga.

Vad har varit den största utmaningen med föreställningen?

– En vanlig pjäs är ju skriven med en början, en konflikt – någon gör ett uppror, tar makten eller blir olyckligt kär – och upplösning som landar i en färdig berättelse. Här är det 22 olika berättelser och perspektiv som i sig inte innehåller några konflikter. Så att hitta en form för att göra spännande teater, vilket det blir, men vi är så vana vid dramatik och konflikter så vi får tänka mer dramatiskt och hitta teatrala former för det. Så det har varit utmaningen. Men det har också inneburit en enorm frihet som har varit lustfylld.

Så det blir liksom 22 ”kapitel” i pjäsen?

– Nej, inte 22 delar. Någon gång är det fyra öden som ligger parallellt med varandra – och det är ju jättepilligt hur det speglar sig i varandra! Någon gång är det någon som läser och ibland är det en i taget. Det går i och ur och dubbleras. Någon gång är sju personer en person – då får vi fram något annat.

Är det någonting med just Helsingborg och helsingborgarnas historia som skiljer sig från din uppfattning om Nacka där du bor?

– Hm. Det var en bra fråga. Det verkar vara något med platsen här, nära Danmark, och en handelsplats där människor har korsat och det har varit olika länder som har regerat på en väldigt koncentrerad yta. Och det är ingen jättestor stad. För mig känns Helsingborg väldigt speciellt och privat tycker jag jättemycket om staden. Tycker man om att bada, naturen, att resa, kan det inte ligga bättre.

Vad förväntar du dig av publiken här i Helsingborg?

– Jag är jättenyfiken på hur det här kommer att tas emot. Jag vill att man ska känna igen sig och att det känns varmt och generöst. Men jag har ingen aning. Jag hoppas att den rymmer livets alla olika skeden, lyckan, sorgen, drömmar, besvikelser… Det är ingen tung och svår föreställning. Den kommer nog att bli sin alldeles egen.

En ny genre?

– Jag vet inte, jag har inte gjort något sånt här tidigare i alla fall. Föreställningen innehåller ju dokumentärt material men det är inte dokumentärt gjort. Det är mycket teaterlek, det bygger mycket på kontakt med publiken, omväxlande.

Har du fått nya insikter om livet och Helsingborg?

– Väldigt mycket om vad en plats betyder för en. Och personerna som är intervjuade; vissa kommer att bo här jämt, vissa har känt sig främmande som barn och vill inte bo här, andra har bara bott här i några år och känner sig som helsingborgare. Det har jag tänkt på mycket: vad det är som gör att vi möts och vad som splittrar och vilka krafter som samlar oss. Någon sade att stadsarkitektur är den enda konst som alla möter varje dag; hur vi tvingas gå och bete oss på en plats. Vad är det som gör det mänskligt och när blir det för överorganiserat så att blir dött. Jag vet inte exakt vad jag har lärt mig men det har satt igång mycket tankar.

Det blåser hela tiden har premiär på Lillan, Helsingborgs stadsteater, 11 mars kl. 19. 

Använd ditt Kulturkort och få rabatt på biljetter här. 

Foto teaterrepetitioner: Katarina Fagerström

Foto Michael Cocke: David Skoog