Det övernaturliga Helsingborg

Andar. Gengångare. Spöken. Mer än var tredje person i Sverige tror på övernaturliga händelser. Det vill säga tillfälligheter som inte kan förklaras av vetenskapen. I jakten på det övernaturliga har Kulturkortet besökt Helsingborgs stadsteater, Kärnan och Fredriksdals museer och trädgårdar. Vågar du läsa vidare väntar berättelser om oförklarliga ljusfenomen, Kärnans hemligheter och om en gammal man som luktar härsket kött.

– Det finns några saknade kollegor som finns kvar med oss.

Publikvärd Nikita Yourstone på stadsteatern är bergsäker. Faktum är att hon är så trovärdig att mina nackhår reser sig. Och visst måste det vara på det sättet. För enligt sägnen hyser alla gamla teatrar med självaktning minst ett teaterspöke. På Helsingborgs stadsteater händer det märkligheter både när publiken är på plats och långt efter att de har gått hem. Nikita Yourstone berättar mer:

– Vi hade en scenograf, Håkan Nylén som alltid tyckte om att arbeta ensam och kunde komma in om nätterna och måla om golvet inne på scenen. Han brukade också befinna sig nere på det gröna golvet i källaren och där nere kan man än i dag plötsligt känna doften av målarfärg.

Nikita fortsätter.

– Det händer också en hel del oförklarligt uppe på vår ljusgång. Står man i Storans salong och tittar upp mot väggarna ser man en mörk gång allra längst upp. Precis innan vi startar en föreställning kan ljuset bara få för sig att tändas. Då får någon snabb medmänniska springa upp dit och släcka. Vi har också en toalett som ibland bara får för sig att tändas.

På frågan om det var riktiga gengångare som spelade människor som spelade gengångare i föreställningen Gengångare skrattar Nikita och säger:

– Visst kändes det som om det var gengångare som spelade människor. Speciellt när man mötte dem alla i korridoren för en kopp kaffe. Hatten av för mask- och perukavdelningen som förvandlade våra begåvade skådespelare till dessa spöklika varelser.

Den onda mannen i Kärnan
När vi lämnar stadsteatern och styr stegen mot Kärnan är det inte utan en lättnadens suck i hjärtat. Men säg den lycka som varar för evigt. Redan efter tio minuter i Helsingborgs medeltida torn känns det som om att musklerna drar ihop sig och vi är redo att fly ut i den kyliga höstluften. Maria Svensson arbetar för Helsingborgs museum och berättar:

– För många år sedan rapporterade en av våra entrévärdar att han hade varit med om något riktigt kusligt under ett arbetspass. På våning två fick han helt plötsligt syn på en död man som puttade in en kvinna i eldstaden. Sedan helt plötsligt försvann de båda igen lika snabbt som de hade uppenbarat sig. Andra medarbetare har också pratat om flera föremål som flyttats utan att det har varit någon annan på plats sedan Kärnan senast låstes och träporten reglats.

Men det är inte bara personalen som har upplevt närvaron av den andra sidan i tornet. Maria Svensson har själv inte varit med om något påtagligt men berättar en historia om ett särskilt besök för några år sedan när hennes kollega Ingrid arbetade i Kärnan.

– Det var en dag som alla andra där besökarna kom och gick. Men det var en äldre kvinna med sina två barnbarn som jag aldrig kommer att glömma bort. Innan de lämnade Kärnan berättade hon exalterat för mig att hon hade upplevt väldigt starka energier på våning fyra och fem. Det var något i hennes blick som fick mig att inse att det nog inte bara är de levande som besöker oss.

De döda lever vidare på Fredriksdal museer och trädgårdar
Det finns många kända helsingborgare som kan kopplas samman med friluftsmuseet. Men har några av dem synts efter sin död? Enligt Åsa Hässlekvist, kulturpedagog och projektledare på Helsingborgs museum, talar mycket för att flera av dem fortfarande dröjer sig kvar i livet efter.

– För många år sedan berättade en anställd att han skulle hänga upp tavlor i herrgården. Han sade sig inte tro på spöken. När han var däruppe ser han plötsligt i ögonvrån en kvinna svepa förbi honom i gammeldags kläder och huvudbonad men utan fötter. Det dröjde ett bra tag innan han vågade gå in i herrgården igen.

Åsa tror själv på spöken och menar att vi ska ha stor respekt för de döda. Hon fortsätter.

– Under en Väsenvandring för många år sedan hade vi en aktör som skulle agera spöke och visa sig i fönstren på herrgårdens andra våning. Jag hade själv en berättarstation i närheten och hade också lite koll på den unga aktören däruppe i fönstret. Men efter ett tag slutade hon att visa sig i fönstret. Kvällen var intensiv och jag kunde inte komma ifrån min station förrän sista gruppen hade lämnat mig. Då gick jag snabbt till herrgården och fick kontakt med aktören. Hon berättade att hon inte behövde spöka på ”låtsas” för där fanns redan spöken. Hon behövde gå på toaletten på första våningen. När hon skulle gå tillbaka upp för trappan hade någon ställt en stol mitt i trappan. Hon bestämde sig för att inte gå upp igen.

Just herrgården och dess närområde verkar vara navet för många av de gengångare som finns på Fredriksdal. Flera av historierna som vi får berättade för oss utgår från den här platsen. Det finns en observation som handlar om en sträng kvinna och en annan om en ung kvinna som alltid nynnade på en speciell melodi. Den senare gillade att måla och hade både hund och häst. Är det månntro Gisela Trapp själv som lever vidare i herrgården? Det finns också andra hemsökta hus och gårdar på området. I Lillarydsgården har en annan anställd vid flera tillfällen stött på en gammal man. Åsa berättar historien.

– Det är en man från andra sidan som säger att han har bott utom sockens. Det är en obehaglig doft omkring honom, som härsket kött. Han är sliten i kroppen av tungt arbete. Han har stora händer, värk i ryggen, höfter och knä. Han har jobbat hårt och brukat jorden och nu vill han bara få vila.

Oavsett om en tror på det övernaturliga eller inte verkar de döda fortfarande leva vidare på flera av Helsingborgs kulturplatser. Sanningen finns där ute.