Intervju med Simon Danell
Simon Danell började spela piano som tonåring, fastän flygeln stått där hemma sedan han var liten. I dag är han lärare på Helsingborgs kulturskola och vet hur avgörande kärleken till ett instrument kan vara. Här berättar han om Helsingborgs pianofestival, sina önskepianister och varför glädje ofta är viktigare än perfektion.
–Jag började inte spela seriöst förrän jag var 15. Vi hade en gammal flygel hemma, ärvd från en kompositör långt tillbaka i släkten. Men den var mest en möbel. Som liten kunde jag inte föreställa mig hur viktigt den skulle bli för mig.
Det var aldrig någon explosion av ljus när jag började, men något fångade mig. Och sedan dess har jag bara fortsatt att spela, lära och fascineras av pianot.
Simons relation till Helsingborg pianofestival började på Helsingborgs kulturskola när han var elev. Då var han först med i festivalen och senare hjälpte han också till bakom kulisserna. I dag är han en av de drivande personerna bakom Helsingborg pianofestival.
– För mig är festivalen som ett Brahms-intermezzo, inte en bombastisk hyllningskonsert. Liten, innerlig och utan stora åthävor. Det är det som är styrkan. Den är nära.
Han minns särskilt en stund från fjolårets festival.
– Vi tog med några elever till konserten. De spelade La mer av Debussy och precis när musiken förändrades började vinden blåsa och vågorna slå utanför Dunkers kulturhus. Det var som att naturen svarade. När jag såg elevernas reaktion smälte mitt pianohjärta lite grann.
Att undervisa på Helsingborgs kulturskola är ett sätt att dela glädjen med andra och samtidigt fortsätta lära sig själv.
– Jag lär mig mycket av mina elever. När man spelat länge tar man mycket för givet. Men barn ställer frågor som får mig att tänka: Varför gör vi så här egentligen? Och ibland hittar de egna lösningar som fungerar, även om de inte är traditionella. Då är det bara att applådera.
Men Simon vet också hur hård den klassiska musikvärlden kan vara.
– I dag är den lägsta tekniska nivån otroligt hög. Det finns åttaåringar som spelar det svåraste som finns. Samtidigt har spelet blivit mer jämnt, mer kontrollerat. Förr fanns det mer berättande, mer karaktär.
Han ser också skillnader mellan länder.
– I Kina, Ryssland och Sydkorea är pianot som en nationalsport. Här i Sverige har vi kulturskolan, där alla får vara med, oavsett nivå. Det är något vackert i det. Men det gör det också svårt att konkurrera internationellt. Du måste vara bra hela tiden. Och du får inte misslyckas.
För Simon blev det en handskada under universitetstiden som förändrade synen på spelandet.
–Jag tappade suget. Kunde inte spela som jag ville. Det blev min längsta paus någonsin. Jag övade bara en halvtimme om dagen. Det låter kanske mycket, men för mig var det en livskris. Jag hade precis börjat turnera.
– Men jag tog mig tillbaka. I dag spelar jag av glädje, inte press. Och det vill jag förmedla till mina elever. De som har roligt fortsätter. Det är det viktigaste.
Han berättar att många av hans elever tycker det är riktigt häftigt att spela klassiker som Mozart och Beethoven.
Vi frågar honom vilka han helst skulle vilja se på festivalens scen, om allt vore möjligt, levande eller döda.
– Mozart känns självklar. Men han hade säkert fått kritik i dag för sitt spel. Pianospel går i cykler. I dag spelar man ofta i samma tempo, medan det förr fanns en berättelse i musiken. Jag skulle också vilja bjuda in Benno Moisewitsch, en fantastisk pianist från 1900-talets första hälft. Och av de som fortfarande är aktiva Arcadi Volodos. Han är magisk.
Om pianot aldrig hade uppfunnits? Simon tänker länge.
– Det är nästan omöjligt att föreställa sig. Pianot är så centralt. Det är ett harmoniinstrument, en stomme. Vad hade de stora kompositörerna skrivit för? Vad hade inspirerat dagens musik? Utan pianot hade världen låtit helt annorlunda.
Och om han tvingats välja ett annat instrument?
– Fiol kanske. Eller gitarr, eftersom det också är ett ackordinstrument. Jag gillar att spela själv, fiolister spelar ofta med andra. Och en gitarr är lätt att bära. Men pianot, det är mitt instrument.
