Intervju med Viktor Rosdahl

Viktor Rosdahl är just nu aktuell med sin första utställning på Dunkers kulturhus i Helsingborg, En strimma av klarhet. Vi mötte honom i utställningshallen för ett samtal om konst, inspiration och framtida konstnärskolonier på Mars.

Viktor Rosdahl är född i Helsingborg och är en av Sveriges mest etablerade målare i sin generation. Han är en konstnär som lyssnar på rösten inifrån.

–Det ska kännas. Det ska trigga något där på insidan. En känsla av pinsamhet, eller något helt annat. Vad är det här? Jag vet inte, men när den känningen gör sig påmind vet jag att jag vill göra det. Kanske är det en sorts friktion som uppstår för att jag ska veta att det är dit jag behöver gå med mitt konstnärskap. Det är viktigt att göra något fritt utifrån mitt eget huvud.

Under åren har Viktor arbetat med en mängd olika tekniker och stilar inom måleriet, som ett sätt att ifrågasätta konstnärsrollen och utveckla sitt uttryck.

–Oftast kommer idén som en bild. Och sen, när jag arbetar, är det en hantverksmässig process. Det är många steg som ska klaras av och för mig kan det ta lång tid innan jag är nöjd.

På frågan om han önskar att det hela gick snabbare skrattar han.

–Gud vad bra det hade varit om jag blev nöjd mycket tidigare. Men då hade jag nog gått miste om mycket annat, som alla de där stunderna när det händer något oväntat i motivet. Det är då det börjar leva. Det där okontrollerade behöver tid på sig att komma in. Om allting är kontrollerat och uppbyggt blir det väldigt stelt och platt. Perfekt är imperfekt.

Processen är viktig att lita på, menar Viktor.

–Vissa idéer har kommit helt plötsligt. Men jag låter ofta idéerna ruva länge. De lever vidare hos mig och ett år senare kan jag påbörja projektet. Jag har inte kunnat släppa taget. Något på insidan påverkar mig. Hur kan jag annars bära med mig idén så länge? Det är en häftig känsla att slungas ut ur vardagen lite då och då.

Viktors förkärlek för berg och natur går inte att ta miste på i utställningshallen.

–Det är en kraft, kanske Guds kraft, eller universum, som har skapat allt vi ser. Och när man står där framför ett väldigt berg blir man medveten om sin tid på jorden. Det är en sublim känsla, en känsla av frihet. Landskapen är också symboler för det utopiska och drömmen om ett annat slags liv.

Många av verken i utställningen har en personlig koppling till Viktor. Under intervjun ber han mig följa med.

–Det finns flera motiv här som är jätteviktiga. Personliga. Som liten spenderade jag och min familj mycket tid i fjällen.

Han pekar på en målning.

–På den här har jag tagit bort mig själv, men min mamma har en tydlig roll i motivet. På tavlorna där borta ser vi min pappa och en av mina bröder. Det är jätteemotionellt.

Han berättar också att hans mamma fotograferade mycket.

–Hon fotade moln, berg och sånt, precis som jag själv har gjort och fortfarande gör. För mig har konsten alltid varit den naturliga vägen. Jag dras till det. Jag tänker på det, jag söker mig till det. Och det är jättemycket i livet som har varit på det sättet. Jag har fått en drömsk tanke om något och sedan helt plötsligt har det slagit in.

Viktor har haft en ganska klar bild av hur utställningen ska se ut. Men precis som måleriet har idéer bearbetas till något helt annat än vad han tänkt från början.

–Jag ville visa hela denna serie med målningar, det är första gången, resten är helt nya verk. Min serie Caravans of Empire hänger här. Det var curatorn som satte titeln på den, efter en av målningarna i Helsingborgs museums ägo, jag har inte tänkt på ett namn för de tillsammans innan, men det kändes rätt. Jag tycker det är viktigt att balanser mellan min idé men också att hålla dörren öppen för kaos och det som är utanför min kontroll. Det är kul, för jag har aldrig sett de fyra tillsammans på det här sättet förut. Jag är glad att de fungerar så bra tillsammans.

Serien består av flera gigantiska tavlor med bergsmotiv. Som betraktare flyttas man snabbt från utställningshallen i Helsingborg till Mazar-e-Sharif, Afghanistan. Det är något som genomsyrar de flesta målningarna. Det bara händer och det är omöjligt att inte följa med.

– Det första du sa: varför bor jag inte här? Jag älskar när man får såna känslor. Och varför gör man inte det? Man har bara ett liv. Skulle vi kunna flytta dit? Ja, kanske. Vi har ju det okända i oss, att vilja utforska. Det är som med mitt konstnärskap. Det växer och förändras.

Det finns sällan några gränser när det kommer till konst. Vad väntar för Viktor i framtiden? Hur långt är du villig att färdas för den perfekta imperfekten? Mars?

– En konstnärskoloni på Mars. Som ung tänker jag att jag hade velat åka dit. Jag älskar det anonyma med att resa, bara sätta sig på ett tåg eller flyg och försvinna iväg i natten, sen gå upp ur underjorden och vara en del av folkhavet i en annan stad. Det hade varit häftigt om man kunde åka på det viset till Mars. Men jag skulle vilja ha med något som jag kan använda för att kommunicera med jorden. Det är en kittlande tanke. Det är det verkligen.

Om utställningen
En strimma av klarhet visas på Dunkers kulturhus från 21 mars till och med 21 september. Utställningen invigs med vernissage 20 mars klockan 17.00. Vid det här tillfället närvarar Viktor och deltar i ett samtal 18.30 med utställningens producent, Martin Schibli.

Foto: Richard Johnsson, Studio-E