Nånting har kollapsat och övergått i nåt annat

Den 17 maj är sista utställningsgdagen för Borderlands på Dunkers och då kommer Helene Schmitz som tagit dessa vackra fotografier att vara på plats. Hon samtalar med John Peter Nilsson, chef på Moderna Museet i Malmö klockan 14:00 i Teatersalen. Fri entré för dig med Kulturkort till både utställningen och konstnärssamtalet.

Kulturkortet intervjuade henne när utställningen precis hade öppnat. Den intervjun kan du läsa här nedan:

Naturen invaderar. En gigantisk klängväxt har sugit tag i marken och som om den vore en klibbig smet lägger den markens topografi under sig. Träd, buskar, hus och skogar, vadhelst som kommer i dess väg, lämnas förklädda till förstenade urdjur med för stora buskiga kläder. Häng med på ett samtal med fotografen Helene Schmitz. Vi pratar om kudzus framfart, nerbrända barndomshem och möten i gränslandet medan hennes verk hängs upp i Dunkers nya utställning Borderlands.

Hej Helene! Berätta, var har vi hamnat någonstans?

– Nu är vi i det allra största rummet i utställningshallen på Dunkers. De svartvita bilderna runt omkring oss har jag fotograferat i Alabama och Georgia i den amerikanska södern. Jag hamnade där efter att ha läst om en invaderande växt som intresserade mig. Den finns i Sverige också men den här är fullständigt vildsint och en av de värsta invaderande arterna i världen. Kudzu heter den. Den gavs till USA från Japan i slutet av 1800-talet. Man började plantera den för dess fantastiska stora blad och lövverk som skydd för solen på verandor och vid järnvägen som skydd för erosion. Men under 1950-talet upptäckte man att den fullständigt tog över helt och kväver all annan växtlighet till döds.

– Det ser ut som en mammut som har förstenats och täckts med den där växten.

– Jag var väldigt intresserad av de nya slags rum som hade uppstått och den här förvandlingen. Men också en slags naturens kollaps och något samspel med människan. Och bilden av naturen som inte alls är den här passiva naturen som vi är vana vid. Naturen har ju ofta fått symbolisera paradiset men i det här rummet är det något våldsamt och helt bortom kontroll. Det är det som intresserade mig, en motbild av det här.

– Lyxen som vi kanske ser naturen som idag? En rekreationsplats.

– Ja precis, en rekreationsplats och tidsfördriv. Det är nånting helt annat och extremt kostsamt att försöka bekämpa den här växten. Den växer 30 centimeter på 24 timmar åt alla olika håll, över vägar och in i hus.

– Jösses, hur ser rotsystemet ut då?

– Rotsystemet är i en klump som väger flera hundra kilo och är 8-10 meter. Så det behövs grävskopor för att gräva upp det. För att bli av med den måste man elda upp den.

– Det var ingen sjyst gåva, visste japanerna om det här?

– Haha, nej det visste de inte!

– Men den växer väl i Japan?

– Ja det gör den men inte alls på samma sätt.

– Så det är berggrunden och jordarna i Sydstaterna som gör att den växer så här?

– Ja och luftfuktigheten och hettan.

– Hur började ditt naturintresse?

– Jag har varit intresserad av naturen sedan jag var liten. Och jag fotograferade också naturen som tonåring. Men sen har jag gjort många saker däremellan som fotograf men återvänt till naturen när jag var ungefär i 40-årsåldern då jag gjorde min första bok. Och sedan jobbade jag mycket med närbilder på växter. Det är första gången jag visar rum och landskap med utställningen Borderlands. Jag tog upp en tråd tidigare från en tidigare serie, Livingrooms, från 1996.

Vi går in i delen där bilderna från Helene Schmitz barndomshem som brann ner. Hon dokumenterade det eldhärjade hemmet bara några veckor efter händelsen.

–  Blev Livingrooms ditt genombrott?

– Ja, det kan man säga. Jag hade gjort utställningar innan men Livingrooms fick en enorm uppmärksamhet. Naturligtvis också därför att det var en väldigt stor och kraftfull brand i Stockholm. Men också för att det var ett nytt sätt att arbeta på med de här stora formaten. Det var inte så många fotografer som jobbade i sådana här stora format.

– Jag kan tänka mig att det finns många som kan placera sig själva i en lägenhet eller bostad som brinner ner, det är ju en mardröm för ganska många. Jag förstår att den fick mycket uppmärksamhet. Hur kändes det för dig att fotografera det här?

– Det var lite grann en del av en sorgeprocess. I och med att jag fotograferade distanserade jag mig till det. Det var också som att rummen hade förvandlats till något annat. Något nytt. Något som var väldigt motsägelsefullt och chockerande i och med att det var så otroligt vackert. Som det här sidenet i en 1700-talsstol som möter möglet som hade börjat växa efter bara några veckor.

– Det där vita som man ser.

– Ja, det är mögel. Och på golvet hade det snöat in så det blev spår på parketten.

– Så det är naturens invasion som vi ser här också?

– Vad ska man säga. Det är en invasion av ett element i alla fall. Men det är ju också något som har förvandlats, någonting har kollapsat och övergått i något annat.

Vi går in i rummet där bilderna i Sunken Gardens hänger.

– De här plåtade jag 2009. Under de åren gjorde jag böckerna, Blow up och Linné, drömmen om naturens ordning och Ur regnskogens skugga, där jag höll på med en sorts vetenskapshistoria. Under en av resorna var jag i Surinam i Sydamerika för att fotografera fjärilar för Ur regnskogens skugga. Jag blev så fascinerad av platsen att jag bestämde mig för att fotografera en egen serie av det. Det var något som grep mig. Naturligtvis har man med sig allt som har hänt i Surinam, att det är en gammal koloni, slaveriet och så vidare. Men det var också den här obändliga, våldsamma i naturen i relation till de här mänskliga konstruktionerna som är så sköra som intresserade mig.

Vi tittar på en bild tagen i djungeln.

– Det där ser ut som ett växthus.

– Det är ett fjärilshus där träden har vuxit upp genom nätet på marken.

– Vad är poängen med ett fjärilshus?

– Att exportera puppor. När fjärilslarverna är hårda som puppor, som smycken ser de ut som, exporteras de till olika länder där pupporna kläcks i fjärilshus. Som på Haga, om du har varit där? Turister kommer också dit för att se fjärilarna som flyger runt i vissa av de här rummen. Men det var inte alls det som intresserade mig med de här bilderna utan det var mer… rummen.

– De här serierna heter Sunken Gardens. Hur kommer du på namn till bildserierna?

– Ibland är det svårt och ibland kommer de väldigt lätt till mig. Kolla utsikten där! Det är SÅ otroligt snyggt! Vi tittar ut genom fönstret och ser solen sjunka över Öresund och Danmark. Och så snyggt ljuset är när det kommer in här! Sunken Gardens tror jag föll sig ganska naturligt. Platsen som jag har fotat här ligger i Surinams låglänta djungler, det är omgivet av fukt som man kan se på möglet. Här är återigen de här mötena mellan materialen: plasten och möglet. Vem är det som har makten över den här platsen? Är det människan eller är det naturen som helt och hållet håller på att återta det som tillhör den? Det är extremt fuktigt men det finns en känsla av någonting som är nedsjunket, något som håller på att gå förlorat. Därav namnet Sunken Gardens. Ett namn som jag hade otroligt svårt för, var att hitta namnet för hela utställningen, Borderlands. Så det plågade jag min familj med hela sommaren. Det är jättesvårt med titlar, de kommer jag på i efterhand. De kommer när jag läser, googlar, tänker, promenerar.

– Så Borderlands syftar till gränserna mellan kontrasterna?

– Men också gränslandet som går över i något annat. Det är processer, hur elden har förvandlat de där rummen eller vad som händer här i Sunken Gardens eller i Earthworks där sanden är nån slags förändring, ett tillstånd som går över till något annat tillstånd bortom mänsklig kontroll.

– De är jättehäftiga de här bilderna. Men jag får känslan av att befinna mig i en mardröm, man vet inte riktigt hur man ska ta sig ut.

– Haha!

– Där är en dörr som gläntar, yes, en utväg, men nej, där växer det ännu mer! Är det också ett fjärilshus?

– Ja och det var en väldigt speciell person som ägde det där så jag fick skynda mig att fota, eftersom jag inte vet om han hade velat att jag hade fotograferade där.

– Han vet inte ens om att hans fjärilshus ställs ut!

– Haha, nej det vet han faktiskt inte.

– Hur gör du då när du plåtar och har bråttom och ändå får till en sådan här drömsk bild?

– I fallet med Kudzu project arbetade jag med analogt storformat. Så då går det inte att ha bråttom, det skulle ta flera timmar. Man ska mäta ljuset, plåta med en Polaroid, gå runt, bestämma – det är också väldigt dyrt vartenda knäpp man tar. I Sunken Gardens hade jag en digital mellanformatskamera så det handlar om att vara snabb. Men ofta går det väldigt, väldigt långsamt. Och jag är väldigt långsam så att det är ju planering som gäller. Och så plåtade vi i skymningen, då kommer ju alla jobbiga saker fram, ormar och så. Det var ganska stressigt.

Vi går vidare in i Earthworks, med bilder av sandiga landskap i övergivna hus.

– Här är den senaste serien som jag gjorde 2014, Earthworks. Den är fotograferad i södra Namibia, nära gränsen till Sydafrika.

– Det känns som att man kastas rakt in i en Dalímålning. Surrealistiskt. Hur hittar du alla dessa speciella platser?

– Det är ställen som jag läser om. I perioder har jag sömnproblem och då ligger jag och läser och hittar olika saker. Men det här stället hade jag känt till länge. Det är ett ganska känt ställe. Men jag ville absolut åka dit ändå, fastän andra hade fotograferat bilder som inte alls är olika de här, så vill jag se det själv och göra min grej av platsen.

– Vad heter platsen?

– Kolmanskop. Tyskar hittade diamanter där och lät uppföra byn. Där fanns alla bekvämligheter, sjukhus, skola, elektricitet, Afrikas första röntgenutrustning. Husen var inredda med dyrbara tapeter, påkostade snickerier helt i tysk stil. Men så övergavs byn på 1950-talet och då har sanden från havet genom alla år blåst in genom alla fönstren och blästrat tapeterna. Återigen är det som intresserar mig: mötet mellan rummen, mellan väggarna, mellan papper och tapeter och sanden och vinden.

– Hur lång tid tog det här projektet att genomföra?

– Inte så lång tid, jag var där i fem dagar.

– Du ska ha hand om Dunkers instagramkonto mellan 6-15 februari. Jag har läst någonstans att du är lite emot Instagram och det digitala fotograferandet.

– Jag håller ju på med instagram själv. Men otroligt sporadiskt, bara när jag känner för det och hittar nåt, det kan vara vad som helst. Men jag försöker ha en stil, haha.

– Får vi se naturen invadera Helsingborg under veckan som du chefar över Instagram?

– Åh gud måste jag tänka på det också! Oj. Det måste jag fundera på.  

Utställningen Borderlands har öppet mellan 7 februari och 17 maj. Vernissage 6 februari klockan 18. Fritt inträde för dig med Kulturkortet. Följ Helene Schmitz på Dunkers instagram 6-15 februari @dunkerskultur  #dkhavmig.