När ett formintresse föds

Kläder och inredning har alltid haft mig i sitt grepp. Det låter kanske som en klyscha men det är sant. Jag har, sedan så långt jag kan minnas, haft ett intresse för det som är fint. Små saker som ger lite extra guldkant i vardagen, som skapar tillhörighet och får en att bli lite extra glad. Det är vad design och form har kommit att bli för mig.

Mitt intresse för design och kläder har jag haft med mig sedan barndomen. Jag kommer ihåg när min mamma och jag satt och bläddrade i franska klädkataloger och beställde hem högar av kläder när jag bara var 5-6 år. Min första skolavslutningsklänning var en grön A-linjeformad klänning med små blommor och vit krage och jag kom ihåg att jag kände mig stolt för att den kom ända från Frankrike. Såhär i efterhand kan man antagligen utgå från att den kom betydligt längre ifrån än så. Men på den tiden var jag lyckligt ovetandes om att majoriteten av kläderna vi har på oss produceras i Asien. På låg- och mellanstadiet var det endast kläder från JC som gällde. Utsvängda stretchbyxor i olika färger med ett brett skärp i midjan. Jag kan än idag komma ihåg hur det luktade i butiken och vilken känsla som infann sig när jag gick runt och kollade på den nya höstkollektionen när jag var runt 12 år. Som en godisbutik fast bättre.

I slutet av årskurs sex slog J.Lindeberg igenom och jag var överlycklig när jag fick min första hoodie från samma märke. Den var ljusblå med ett stort vitt JL-emblem på bröstet med röda konturer. Wow! Jag var så glad när jag kom ut från butiken och i samma stund som jag köpte den gjorde svenskt mode intåg i mitt liv riktigt. En kärlekshistoria som jag tror kommer att bli livslång. Kommande år köptes det Replay-jeans och ett stort maffigt Tiger of Sweden-skärp med tillhörande T-shirt med tigern på. Ingen kunde missa var mina kläder kom ifrån.

Under högstadiet var Sofis mode, en veckobilaga till Aftonbladet, min bibel. Sofi Fahrman som än idag arbetar inom mode var en ikon som introducerade världens modemärken för mig. Varje vecka var det en ny byline-bild på Sofi och hennes outfit som inspirerade och skapade ha-begär. Jag kopierade allt jag kunde så gott det gick. Kommande år experimenterades det med Cheap Monday-jeans, Converse, scarfar runt halsen, randiga tröjor, baggy-jeans, tuperat hår, hoodies, tajts, glittriga jackor, plagg från gotländska designern Carin Rodebjer och puffiga klänningar.

Från att ha gått från att vara helt tokig i kläder under hela min ungdom och början av mitt vuxna liv har detta numera lagt sig och idag känner jag mig oftast väldigt bekväm i min stil. Konsumtionen är betydligt mindre och jag köper istället plagg som håller över tid men också som produceras under bättre villkor och helst endast i Europa. Ett av mina senaste köp är ett par Converse gjorda helt i återvunnet material och ett par jeans från ett danskt märke, också producerade enbart i ekologiskt och återvunnet material. Det känns bra i magen och otroligt intressant för kommande generation. Hur man formger, producerar och skapar produkter utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

Intresset för inredning har däremot växt och numera är jag en blocket-knarkande person som letar designikoner till fyndpriser. Helst saker från 60-talet, formgivna av svenska eller danska kreatörer. Den klassiska bumlingen hänger numera i mitt kök över ett teakbord och i vardagsrummet samsas stringhyllan med raka linjer och varma trämaterial. Men om vi skulle gå tillbaka till kreatörer och hållbarhet igen… snart är det dags för en ny utställning på Dunkers. Ung Svensk Form – Special edition Dunkers kulturhus är en utställning som lyfter unga formgivare som skapar både bärbara looks och verk som lyfter frågor kring miljön. Man vill uppmuntra besökarna att välja hållbar design och likaså tänka till kring sitt eget konsumtionsmönster. De utvalda bidragen väcker nya tankar och fascinerar. En utställning helt i min smak med andra ord, och i din också hoppas jag.

Vad: Ung Svensk Form – Special Edition Dunkers kulturhus
När: 30 november
Var: Dunkers kulturhus
Pris: Fri entré med Kulturkortet

Foto: Linda Alfvegren/Agent Bauer