Öden söker ögonkontakt

Tokyo – Helsingborg – New York. Var vi än är, kånkar vi på våra livs ryggsäckar. Hur urbana vi än är, är vi en del av naturen. Livsöden och naturen lyser igenom Karin Wibergs skulpturer som ber oss att stanna upp. Idag är första dagen på Moments Ögonblick med Karin Wibergs skulpturer på Dunkers 81². Passa på att se Karin Wiberg nu. Nästa chans blir i New York och därefter Tokyo. Sedan kan det dröja för denna världsstjärna på uppgång att ställa ut hemma igen.

Hej Karin Wiberg! Vad inspirerar dig i ditt konstnärskap?

– Naturen. Från riktigt djupa skogar i Dalarna till Helsingborg som är vidunderligt. Här finns en sådan kraft från hav, skog och berg. Det var i Helsingborg det började, tack vare en pojkvän som bodde här och introducerade mig i Kullabygden för många år sedan. I en stad som Helsingborg finns kraften från berget under alla gator och byggnader – den går inte att bygga bort. Naturen påverkar mig mycket, även på ett undermedvetet sätt. Jag vet inte på förhand vad skulpturen ska bli men i mötet med leran kommer inspirationen från naturen.

Du tänker ofta på människor och vad de har varit med om. Vad fick dig att börja se människor?

– Som liten var det enda jag var bra på att uttrycka mig konstnärligt. Pappa var konstnär och jag fick ständigt höra ”Det är tydligt vad du kommer att göra i framtiden!” Jag ville göra tvärtom, därför blev jag sjuksköterska. Jag älskade jobbet. Det finns inget så äkta som ett möte med någon som är ensam, rädd och när framtiden är oviss. Det som annars göms bakom en fasad började jag kunna se. Men jag försöker att inte stirra på folk för mycket.

Dina skulpturer tittar rakt in i ögonen på betraktaren. Tror du att de kan provocera i en tid då vi ogärna möter blickar från till exempel tiggare på gator och hellre har för lite än för mycket ögonkontakt?

– O, ja. Men jag vill att skulpturerna ska ge en känsla av lugn. Att de bryr sig villkorslöst om en. Det är kul att se att de även lockar barn och ungdomar till sig. En treåring kastade sig om halsen på en byst som föreställer en grå gubbe. Men han blev rädd när han förstod att den inte levde. Och en gång såg jag en cool tjej som gick runt och tittade på skulpturerna. Hon var trendmedveten, hade musik i hörlurarna och var någonstans i tonåren. Plötsligt stannade hon upp framför en av bysterna och började dansa. Så det måste inte kännas andäktigt att titta på skulpturerna. Men jag vill gärna att folk ska stanna upp och fundera en stund.

Varför porträtterar du djur?

– Djur har en intensiv blick. De kan bete sig som människor och människor kan tappa kontrollen och bli djuriska. I andra kulturer ser man djur som de är och försöker likna dem. Det är skillnad på att se dem på riktigt och att ge dem mänskliga drag, som i sagorna.                 

På väggen projiceras vita blickar från människor, djur och hybrider mellan räv och rådjur som sticker upp ur mossbeklädd mark.

– De är tagna i Forest of Wisdom i Japan. För japaner är mossa heligt. De har en helt naturlig koppling till det magiska, medan magi närmast är något kitschigt i Sverige. När Forest of Wisdom invigdes var alla tv-kanaler på plats. Det var härligt att höra mina japanska kollegor säga ”Nu börjar de leva här!” om mina skulpturer. Det var precis vad jag kände. Att de får ett eget liv. Men i Sverige kan jag inte säga så utan att låta knäpp. I Japan finns en lyhördhet för naturen och en filosofi om att tankar påverkar hur vi beter oss, och att naturen i sin tur påverkar oss och våra tankar. Därför bör vi stanna upp och lyssna då och då.

 Vilken byst betyder något extra speciellt för dig?

– Det är ett självporträtt av hur jag såg ut när jag var 9 år. Jag var så allvarlig och fundersam. Jag tittade mycket på folk och kunde hålla på i timmar med att rita en teckning med blyertspenna. Att ha förmågan och ron att koncentrera sig så att tiden försvinner är något jag önskar att fler hade. Det ger en tröst och styrka genom livet.

Hur får uppmuntrar du din son på 9 år att utveckla den förmågan?

– Vi pratar mycket. Och hittar på sagor när vi är ute och vandrar runt i naturen. Vi ritar och sjunger tillsammans och så gillar han att klä ut sig mycket.

Du har ställt ut i Japan och ska göra det igen. Men först får vi se dig på Dunkers och nästa vår åker du till New York och ställer ut på Mercy Street. Vad tror du att helsingborgare och newyorkbor kommer att tilltalas av i dina skulpturer?

– Att de tillåter sig att stanna upp. Som de gör i Tokyo. Där rör man sig inte lika snabbt och talar inte i telefon så mycket – man visar respekt för sina medmänniskor och det ger möjlighet att stanna till en stund. Och jag hoppas att folk vill komma hit igen och igen för en stunds avkoppling. Om än på väg till jobbet.

Moments – Ögonblick med Karin Wibergs skulpturer är öppen mellan 20 maj-4 september. 81² i Dunkers entré, fritt inträde för alla.

Obs! Stanna upp och klappa räven med rådjursdrag vid ingången av utställningen. Gjord speciellt för Dunkers besökare.