Om svenskarna som inte åt svamp

HW
Henrik Wilhelmsson
Detta innehåll är äldre än 180 dagar.

 

De räliga ”Paddehattarna”!

Det är svårt att föreställa sig att vi inte alltid har gått i skogen och plockat kantarell och Karljohansvamp! Men under långa tider fanns det en stark motvilja hos våra förfäder att använda svamp i maten. I Linnés tal om naturens ljuvligheter kommer svamparna längst ner på rangskalan. Han säger att svamparna ”äro ett strövande pack, som röva allt vad de finna lämnat, sedan Flora gått i sitt vintertält emot hösten.”

Varför åt inte folk svamp?

Det är en spännande fråga. En av våra folklivshistoriker, Bengt af Klintberg menar att det kan bero på flera saker.

I det gamla bondesamhället fanns en världsbild som dels rymde ett nyttoinriktat tänkande, dels innehöll en tro att naturen var befolkad av magiska väsen.  

Människor föreställde sig att svamparnas fruktkroppar kom upp där människor eller djur urinerat eller lämnat exkrementer. Det var därför väldigt svårt att koppla dessa fruktkroppar till föda för människor. Dessutom tyckte många att svamparna såg underliga ut. Dessa kallades i Sydsverige för ”Paddehattar” efter paddorna som ansågs höra mörkret och underjorden till.

Under 1700-talet börjar murklor och champinjoner att dyka upp i kokböcker hos borgerskapet. Cajsa Warg har ett recept på fyllda murklor med hackat kräftkött som frikasseras i buljong och dekoreras med kräftklor.

På 1800-talet kommer den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte till Sverige och får oss att börja äta svamp. Han ger också namn till vår fina Karljohansvamp. Vi får också tacka den samtidige mykologen Elias Fries som försökte få folk att ta tillvara på alla goda matsvampar i skogen.

Tänk om han sett oss idag! Då skulle han blivit stolt! Numera plockas det mycket svamp i Sverige.

Vi ses i skogen!

Läs mer om utställningen SVAMP! Fri entré med Kulturkortet.

Text Åsa Jansson, kulturpedagog på Fredriksdal museer och trädgårdar

Foto DaveHuth

Prenumerera på vårt nyhetsbrev