Sofiero – mitt andra vardagsrum

Det doftade alltid nyklippt gräs på väg dit. Jag gick med mormor och morfar, ofta genom bakvägen, förbi kungliga fotbollsplanen och vidare in i grönskan. Sofiero var inte bara en plats vi besökte – det var där mina barndomsminnen rotade sig. En park blev en värld. Mitt namn är Elin och det här är min sommarartikel.

(Vinjetten till Sommar i P1 spelas…)

Som barn tillbringade jag mycket tid hos min mormor och morfar. De bodde i ett vitt funkishus med svart tak, bara ett stenkast från Sofiero slott. Vi gick ofta dit – för att promenera, rasta mig eller titta på utställningar som jag motvilligt följde med på.

Under lågsäsongen gick vi in bakvägen. Då hamnade man direkt vid den kungliga fotbollsplanen, och därifrån kunde man snabbt som ögat ta sig till det som idag kallas Barnens Sofiero. Under högsäsong gick vi in genom huvudentrén med Kulturkortet.

På Sofiero har både min mamma, mormor och morfar promenerat med mig i barnvagn. När jag blev äldre satt mamma på en bänk vid lekplatsen, spänd som en fiolsträng av oro, medan hon såg på hur jag klättrade högre och högre upp i den stora klätterställningen som såg ut som Eiffeltornet. Med mina mått mätt var det nog lika högt som Eiffeltornet.

En vinter bestämde vi – jag, mormor och morfar – oss för att åka längdskidor i slottsparken. Jag minns inte mycket, mer än att skidorna såg uråldriga ut. Och att morfar, i ett försök att stajla, susade ner för en liten backe, föll – och bröt tummen. Den kollades såklart aldrig upp och blev heller aldrig riktigt sig lik igen. Men det blev i vilket fall en rolig anekdot vi kunde återberätta år efter år.

Varje sommar hålls det konserter på Sofiero. Allt från Bryan Adams till Veronica Maggio och Håkan Hellström har spelat där. Hade man tur låg vinden rätt just då och ljudet från konserten letade sig hela vägen till Wachtmeistersväg och funkishuset. Sommaren år 2000 när Tom Jones spelade var en sådan tursam kväll, då var det som om han framförde Sexbomb i mormor och morfars trädgård.

När min kille från Stockholm är nere har jag berättat om Sofiero och alla minnen jag har därifrån. Och varje gång vi kört förbi entrén har jag hetsigt hojtat:
”Där inne är Sofiero! Titta! Fint va?”
Han har skrattat och sagt:
”Ja, Sofiero är som ditt andra vardagsrum.”

Och han har nog rätt. För även om åren gått och livet rört sig vidare, så är det något med den platsen som alltid får mig att känna mig som hemma.

Vissa platser bär man helt enkelt med sig, oavsett var man är.