Sorry att jag finns.

Vem som helst kan bli hemlös. Något som går fel kan sluta med tillfälliga boenden, att sova på vänners soffor, i garage eller på gatan. De känner sig uttittade, de som inte har något hem att skydda sig med. De som har lämnat barn och hem i ett annat land kan bli hotade och bespottade när de ber om mynt. Det handlar om hemlösa i Helsingborg. Se deras vardag och hör dem berätta historier med sina egna ord i utställningen Sorry att jag finns på Dunkers i höst.

Sorry att jag finns.

Orden kommer från en av Helsingborgs hemlösa som varje dag gör sitt bästa för att göra sig osynlig i stadsbilden. Många så kallade hemlösa är unga. De driver runt på nätterna för att slippa sova och sover sedan på dagarna. Alla har missbruksproblem.

Det brukar vara en händelse som utlöser en serie händelser som gör att de hamnar utanför samhällets normer. De saknar tryggheten i ett eget boende.

– Att kunna låsa om sig, att kunna ha sina saker, att kunna gå ut i köket och steka ett ägg när jag vill. Det är att vara trygg, säger Camilla som saknar ett eget hem.

De är invånare i Helsingborg men ändå utanför. Vi duger inte i samhället, säger en av de hemlösa. De kallar sig träskbarn.

Museet följer hemlösa

Kulturmagasinets uppdrag är att samla och bevara saker från vår samtid och historia. Sedan 2015 ser de till att inte bara vänta in donationer av ting från helsingborgare. Med kamera och anteckningsblock gav sig antikvarie Birgitta Witting och fotograf Anna Bank ut för att dokumentera det Helsingborg som annars riskerar att glömmas bort för eftervärlden. 

– Det skulle kunna vara du eller jag som hamnar på gatan. Är det någonting som har gått som en röd tråd i mötena med hemlösa som syns i Sorry att jag finns, är det alla likheter mellan deras och mitt ”vanliga” liv, säger Anna Bank, fotograf på Kulturmagasinet i Helsingborg.  Det räcker med att man förlorar jobbet för att hamna på gatan. Det är en skör skiljelinje mellan våra liv.

Ansikten på stan får en röst

Anna Bank och Birgitta Witting från Kulturmagasinet letade upp och följde några av de som håller fram pappkoppar på stan och de som tar sin tillflykt till frivilligorganisationer när det blåser snålt.

De träffar Camilla, som vid lunchtid ger sig iväg för att skaffa en ny fix heroin. Aurora, som bor i ett tältläger där det vimlar av råttor. Magnus, som är överlycklig över att hans skåp blir historiskt eftersom det har lagts till i Kulturmagasinets samlingar.

Anna och Birgitta har fört dagbok under tiden de har varit ute med kamera och penna. Det gör Sorry att jag finns till en dokumentär utställning. Det finns mycket att tycka och säga om fattigdom, tiggeri och hemlöshet. Men Sorry att jag finns ger inga pekpinnar.

Vems är ansvaret?

Genom århundraden har benämningarna för hemlösa varit många: Lösdrivare, luffare, tiggare, fattighjon… Inom kristendom och islam finns en moralisk plikt att ge allmosor till behövande. Men det är inte en rättighet att få. På 1600-talet bestämdes att varje församling skulle ha en fattigstuga, något som senare har hetat både fattighus och ålderdomshem. Under 1700-talet var det framför allt gamla ensamma kvinnor och sjuka som var fattiga. De fick gå till ett hospital, något som numera är ersatt med socialtjänsten. Om man däremot kunde arbeta fysiskt, gjorde man det. Det var enklare att få jobb i bondesamhället än vad det är idag.

Många av dagens hemlösa är däremot arbetsföra.

Från EU i öster till norr

För några år sedan fylldes gatubilden av EU-migranter från Rumänien och Bulgarien. Med det blossade debatter om tiggeri, migration, campingplatser, vems nationella ansvar som var vems, upp. I Sverige överrumplades vi av att fattigdomen stack ut i gatubilden. Trots att fattiga och hemlösa alltid, mer eller mindre synligt, har funnits i vår närhet.

Socialförvaltningen i Helsingborg driver korttidsboenden som Fenix. I övrigt finns flera frivilligorganisationer som ser till att det finns tak att få över huvudet för den som behöver det. Hemlösas hus och Café Ria är mötesplatser där hemlösa kan få sig en måltid eller en kopp kaffe för en liten slant. Men när EU-migranterna kom blev det trångt på Café Ria som fick lov att stänga.

– Vi vill med utställningen visa många olika berättelser bakom hemlöshet. Vissa hamnar tidigt i utanförskap, på grund av adhd, det fanns ju ingen diagnos på det förrän nyligen, separationer, att föräldrarna lämnat dem, de har förlorat sitt jobb, sitt hus, blivit utbrända och börjar dricka… Att trycka på moraliska knappar om vad som är rätt och fel och stadens handlande, är inte aktuellt att diskutera, säger Birgitta Witting.

Hur pratar man om hemlöshet med barn?

Hur pratar man om hemlöshet med sina barn? Vad finns och görs för hemlösa idag? Hur kan man som privatperson hjälpa till? Och vad hände sedan, med Camilla, Aurora och Björn? Det är frågor som Sorry att jag finns väcker. Men framför allt får vi i utställningen möta en del av samhället som vi helst vill blunda för. Eller förbjuda.

– Vi har ett ansvar för att visa medmänsklighet, säger Anna Bank. Vi har det så jäkla bra här i Sverige. Folk snackar om att förbjuda tiggeriet för att vi vill ha våra skygglappar på. Men är vi skyldiga att möta dessa människor. De får vara här lika mycket som vi.

Sorry att jag finns – om hemlöshet i Helsingborg 27 september 2016.

Klintmans hörna på Dunkers kulturhus

Utställningen Sorry att jag finns är en dokumentär fotoutställning producerad av Kulturmagasinet och Dunkers kulturhus. 

Fotograf: Anna Bank, Kulturmagasinet

Antikvarie och projektledare: Birgitta Witting, Kulturmagasinet

Utställningsproducent: Charlotta Jönsson, Dunkers kulturhus.

Foto i bildspelet ovan: Anna Bank