Teater är bäst självupplevd
På vägen in för att se Den enfaldige mördaren beskriver min kompis varför han älskar teater. ”Det är något speciellt” säger han. ”En film kan du gå och se och även om du tycker den är bra, så kan du ha glömt bort att du såg den en vecka senare. Eller ha svårt att minnas om du såg den på bio eller video.” Hans poäng var att teater har man med sig, som ett verkligt minne. Det är först och främst inte handlingen du minns. Det är de självupplevda ögonblicken.
Affischbilden till Den enfaldige mördaren är både snygg och talande. Michael Segerström står bister i förgrunden och gestaltar perfekt Fabrikör Höglund, med Erik Borgekes Sven suddigt i bakgrunden. Även om man inte sett filmen eller läst novellsamlingen/romanen (en slags roman som Hans Alfredsson själv kallar den i undertiteln till En ond man) så är kontrasten mellan dessa två män direkt tydlig. Bilden har sådan laddning i sig att både jag och min kompis var helt säkra på vad vi skulle få uppleva. Vi blev inte besvikna.
Däremot var det en positiv överraskning att affischen trots allt varit missvisande. Det här är nämligen i första hand Svens syster Veras berättelse. Det är Vera som tar med oss genom en klassisk studie av gott och ont. Vi följer henne från fattig tonår till rik men förbittrad ålderdom. För att överleva gör Vera de val som för henne är nödvändiga, även om det innebär att välja det onda framför det goda.
På vägen ut ser vi affischen igen, den är fortfarande lika talande men nu känns det mer som att vi ser bilden genom Veras ögon. För att överleva har hon valt att sätta Fabrikören först och bortse från Sven. Och varje val är ett ögonblick vi själva har upplevt.
Se den.
