Lockdown på Nordpolen – en julsaga från Kulturkortet

Tomten med munskydd

Det är december och läget är allvarligt i Tomtebyn. Julen är hotad, alla nissarna jobbar hemifrån och tomten sitter i karantän. Men nissarna och renarna är både ivriga och kloka. Det gör sitt yttersta för att ställa om och smittsäkra julen. Följ vår julsaga i 24 delar med start 1 december.

Direkt till dagens kapitel.

KAPITEL 1: Tisdag 1 december

Lucka 1Norrskenet faller över Tomtebyn långt upp i norr. De gula lyktorna utanför nissarnas hus gör midvintergryningen behaglig. Håller mörkret stången. Bakom persienner lyser en datorskärm. Någon är redan på plats. Bakom ett stort skrivbord sitter en rödklädd gestalt framför en röda laptop.

Det är den 1 december och nedräkningen är inledd. Det stora kalenderljuset med 24 streck står tänd på skrivbordet och från radion strömmar julmusik. Det som saknas är egentligen bara julstämningen. På datorskämen syns Gottfrid, ansvarig nisse för hela ruljangsen. Han är redo för morgonens planeringsmöte.

”Hallå, är du där?

Tomten suckar och slår på mikrofon och kamera.

”Ja, på samma plats sedan i oktober då jag blev inlåst. Och varför har nissarna slagit in hela mitt hus i julklappspapper?”

”De vill skydda dig. Du tillhör riskgruppen både vad gäller ålder och omfång. Och du är inte inlåst. Karantän heter det”, sa Gottfrid.

Det enda som håller upp tomten denna dag är morgonglöggen och lussekatter som står uppdukade framför honom. Medan Gottfrid går igenom de senaste planeringsarken mumsar tomten på en lussekatt. Han lyssnar med halvt öra på den senaste nyhetsbulletin på radion.

”God morgon, detta är Radio Nordpolen. Vi sänder direkt från Tomtehälsomyndigheternas presskonferens med anledning av den sjunkande smittspridning. Smittskyddsläkaren Staffan Stalle inleder.”

”Äntligen! Hörde du Gottfrid, du kan släppa ut mig snart”, skriker tomten med glädje i rösten medan glöggen i muggen hamnar i skägget.

”Jag lyssnar också, vi får höra vad de säger.”

En röst harklar sig ljudligt och det hörs prassel av papper: ”Vår lockdown av Tomtebyn kan eventuellt hävas inom kort. De senaste restriktionerna med max tre nissar runt ett bord och hålla ett säkert avstånd på tre utdragna luvor har gjort nytta. Dock måste vår tomte fortfarande sitta i karantän…”

Tomten slänger den tomma muggen mot radion som faller i golvet och tystnar. Med hårda stöveltramp går han fram till det stora panoramafönstret ut mot Tomtebyn. Allt han ser framför sig är en mörk ridå av julklappspapper.

Från laptopen hör han Gottfrid ropa på honom. Men tomten bryr sig inte ett smack.

”Tomtemor, hämta en säck eller två med tomteskum. Det är nog det enda som hjälper nu…”

KAPITEL 2: Onsdag 2 december

Lucka 2Det var en märklig scen som utspelade sig i Tomtebyn den här kvällen. En stor isbjörn med en liten svartklädd nisse på ryggen traskade sakta fram längs de annars öde gatorna. Små, röda luvor och nyfikna blickar syntes här och var bakom gardinerna i fönstren när isbjörnen stannade till vid ett av husen med en särskilt stor julkrans på dörren. Huset låg bara ett snöbollskast från tomteverkstaden och på en skylt stod det: Gottfrid – ruljangsansvarig.

Den svartklädda nissen rullade ut en repstege och klättrade smidigt ner från isbjörnens breda rygg. Med bestämda steg marscherade nissen upp till trädörren och öppnade den utan att bry sig om att knacka. I huset var det varmt och skönt och framför den sprakande eldstaden satt en stressad Gottfrid i en julgransgrön fåtölj och försökte få ordning på Tomtebyns produktionsansvariga via datorskärmen. Frågorna haglade.

”Det är redan 2 december, vad ska vi göra?”

”Är julen inställd?

”Vad säger tomten?”

”Det kommer väl att bli jul precis som vanligt?”

”Varför är tomtens hus fortfarande inslaget i julklappspapper?”

”Vem har tagit allt tomteskum?”

”Snälla, snälla, en i taget, jag hör knappt vad jag själv ens tänker”, sa Gottfrid upprört samtidigt som han försökte få rätt på alla papper som låg utspridda på golvet framför honom.  ”Jag har bett om hjälp och jag ser nu att hjälpen har kommit. Låt mig presentera min kusin, Malin Modém. Hon är en sån där webbnisse och ska rädda julen…” Gottfrid harklade sig och sa sedan: ”Eller jag menar, hon ska hjälpa oss…”

Från datorns högtalare hördes ett unisont och utdraget ”Ohhhhhhhh…” följt av:

”Vet hon vart allt tomteskum tagit vägen?”

”God afton, nissar. Mitt namn är Malin Modém och jag kan med glädje berätta att min första del av planen redan är satt i verket. Frågor på det?”

”Involverar den tomteskum?”

”Ja … vad? Nej, det gör den inte” sa Malin skarpt medan Gottfrid smygöppnade en stor burk med pepparkakor i bakgrunden. ”Det enda som är skumt här är att ni inte har en kommunikationsavdelning. Men det ska det bli ändring på från och med nu med hjälp av mina pixelnissar. De anländer redan i morgon.”

När Malin sedan yttrade en mening som aldrig förut hade hörts i Tomtebyn sa nissarna på datorskärmen inte ett knyst, men de spärrade upp sina tårfyllda ögon stort, en ramlade av stolen, två loggade ut från mötet och Gottfrid var nära att sätta en pepparkaka i halsen.

”Julen är inte inställd, den är omställd…”

KAPITEL 3: Torsdag 3 december

Lucka 3Strax efter gryningen drar en virvlande snöstorm in över Tomtebyn. Vinden mullrar och en mur av flingor gör sikten obefintlig. Det är få nissar ute. De är rädda för att blåsa bort, men den största anledningen är den chockvåg som gick genom byn dagen innan.

”Omställd jul? Vad menar den där Malin Modém. Ja, jag vet inte”, mumlar Gottfrid och tömmer en fjärde skål med risgröt.

Men ruljangssnissen antar att det där gänget som ska anlända i dag kanske kan förklara på ett bättre sätt. För honom och för alla andra som knappt hade fått sig någon sömn. Mardrömmarna hade varit många den gångna natten i Tomtebyn.

Medan Gottfrid avslutar frukosten närmar sig en cirkuskaravan byn. Det tror i alla fall de småfåglar och snögubbar som först upptäcker den långa raden av isbjörnar som lunkar in på huvudgatan.

I spetsen spanar ansvarige pixelnisse mot det stora, röda och glansiga paketet som skymtas på torget längre fram. ”Nog är det Tomtebyn, men vad är det för paket?”

Snart står alla pixelnissar och betraktar med nyfikna blickar det stora paketet. I övrigt ser de inte mycket mer i det virvlande snöfallet. Det knarrar i snön medan de inspekterar paketet. Förutom nätverksnissen de har med: ”Jag får bara in en gran för mottagning. Hur ska vi kunna jobba här?”

Plötsligt tar vinden tag i en flik på det röda paketet och en lång reva av glansigt papper försvinner bort. Bakom finns ett panoramafönster och de ser rakt in på tomtens kontor. En av webbnissarna går fram till fönstret. Först ett tjut och sedan svimmar nissen.

Då går projektnissen fram till fönstret. Han är van vid att hantera stora hus med ett innehåll som mest påminner om en välfylld godispåse.

”Vid alla hornlösa renar, det är illa, det är katastrof, det här är definitivt en rejäl utmaning.”

Snart står alla pixelnissarna på tå framför fönstret. Med det rekommenderade avståndet ser det ut som en julgransslinga med röda lampor. Med förvånade luvor och öppna grötgap. Ingen kan säga något. Rummet ligger i mörker. Längst in, framför en TV-skärm som visar Snövit och de sju dvärgarna, sitter tomten. I röda långkalsonger och djupt nersjunken i en divan omgiven av drivor av tömda påsar tomteskum. Här och där syns tomma julmustflaskor. I det trassliga skägget guppar fastgeggade smulor efter allt för många lussekatter.

”Ja, vad säger ni? Är det inte bedrövligt att tomten inte ens anlitat en kommunikationsavdelning?” säger Malin Modém som plötsligt står bakom dem.

Hon fortsätter utan att ta notis om hur illa berörda pixelnissarna är av synen. ”Allt är förberett borta i Pepparkakshuset, nya skrivbord, stora digitala skärmar och rödblänkande laptops. Jag lyckades till om med hitta en kaffe- och glöggmaskin. Kul med nytt hus, va?”

Medan snöstormen drar bort vågar sig alla nissarna ut i byn. Runt magen bär alla en väl tilltagen rockring som hindrar nära kontakt. De samlas framför panoramafönstret. De vanligtvis så gladlynta nissarna ser ut som de tappat luvan och slagit in sitt sista paket. De inser att Malin Modém har rätt. Något måste göras. Och sedan utbryter jubel och feststämning. De nya pixelnissarna får hjälp med att flytta in sina blippande teknoprylar och julmusten flödar.

”Men i morgon, då är det dags för ett första möte i projektet Omställd jul. Vi kör klockan nio”, ropar alla pixelnissarna i kör. Sedan hugger de in på en nyöppnad påse tomteskum.

KAPITEL 4: Fredag 4 december

Lucka 4Den robusta träbyggnaden bestod av fyra våningar. På avstånd såg den egentligen inte särskilt imponerande ut där den stod i utkanten av Tomtebyn. Det var en lada, varken mer eller mindre. När den lilla renen närmade sig den öppna stalldörren såg hon hur det strålade ut ett varmt ljussken från insidan. Och hon kunde även höra ljudet från flera klingande silverbjällror där inne. Med ängsliga steg pulsade hon fram genom snön och in i ladan.

”Välkommen, är det första dagen på jobbet för dig i dag?” frågade Stjärna och mumsade vidare på en saftig höbal.

”Ja, jag är allt lite nervös, det måste jag erkänna” sa renflickan försiktigt och skrapade med framhovarna i marken.

”Upp med mulen, du ser snabb ut och vi behöver verkligen förstärkning med att dra släden i år … om det nu blir en klassisk julklappsutdelning 24 december” sa Stjärna och tittade på den lilla renen som stod framför henne. ”Vad heter du?”

”Mitt namn är Tindra. Några nissar berättade att julen är omställd, men jag vet inte riktigt vad det betyder. Det gör väl inte ont?”

”Det är det ingen som riktigt vet ännu” sa Stjärna och såg lite frågande ut. ”Men jag tror inte att det kommer att göra ont, kanske kittlar det lite grann i hornen men inte mer. Vi renar är redo att göra vår plikt när tomten kallar på oss. Det har vi alltid gjort, vi är en del av teamet, förstår du. Det blir ingen jul utan oss. Låt mig presentera dig för de andra.”

Tindra följde med Stjärna genom det julpyntade stallet och hälsade först artigt på Atja och Svansa, som tillsammans med Stjärna bodde på den första våningen. Sedan flög de upp till våning två och tre för att hälsa på Naiti och Tassa, Valko och Dansa.

”Vem bor där uppe?” frågade Tindra nyfiket och tittade upp mot den lyxiga takvåningen högst upp i stallet där röda lampor blinkande oavbrutet. Men innan Stjärna hann svara svischade något hastigt förbi henne.

”Världens snabbaste ren bor där uppe” sa renen som precis svischat ner från takvåningen och landat bredvid Tindra och Stjärna. ”Du kan kalla mig för Rudolf. Rudolf med den röda mulen.”

”Är det verkligen sant att du flög från Nordpolen till Australien och tillbaka igen på fem minuter?”

”Det är inte sant” sa Rudolf stolt och blåste upp sin bröstkorg. ”Officiellt var tiden fyra minuter och 57 sekunder. Inte fem minuter. Och då flög jag även ett extra varv runt operahuset i Sydney.”

”Wow, du är verkligen snabb!”

”Snabbast”, fnös Rudolf. ”Jag är snabbast, tjejen. Och jag är även hundrafaldig vinnare av Röda mulens pris för Årets snabbaste ren. Men det brukar jag inte prata särskilt mycket om…”

Stjärna log ansträngt, himlade med ögonen och mumlade: ”Bara varje dag de senaste 100 åren…”

”Lås oss nu se vad du går för” sa Rudolf dramatiskt och blinkade spjuveraktigt åt Tindra. ”Du och jag runt Nordpolens sydspets och tillbaka hit igen. Gamla Stjärna här får vara domare.”

”Klara, färdiga…flyg!”

Rudolf sköt iväg som en raket men Tindra höll jämna hovar. Sekunderna senare landade de båda exakt samtidigt i snön framför ladan med fyra våningar där de startade.

Rudolf trodde knappt sina ögon och verkade för första gången på väldigt, väldigt länge ha tappat talförmågan. Till och med hans röda mule verkade något mindre färglös.

”Titta på dina hovar, Tindra, de glöder röda som Rudolfs mule” sa Stjärna och jublade högt över den lilla renens snabbhet och framgång. ”Det här med omställd jul ser ut att föra med sig något nytt för oss alla!”

KAPITEL 5: Lördag 5 december

Lucka 5Låt oss stanna upp ett slag och betrakta Tomtebyn från ovan. Som du vet står tomtens eget hus vackert inslaget mitt i byn vid torget med norra halvklotets största gran som är tänd hela långa polarnatten. Byn, som du aldrig kan hitta, ligger i en dal omgiven av djup granskog. Det flammande norrskenet sveper in Tomtebyn i en bländande ljuskaskad.

En slingrande väg rinner som en knäckflod genom hela byn och i julsmyckade trädgårdstäppor står nissarnas små pepparkakshus med snidade dekorationer och ständig snö på de branta taken. Bakom bastanta dörrar målade i rött, grönt och blått lever tomtens hjälpredor ett lugnt och behagligt liv. Förutom under december då det är full fart. Det hörs skratt, sång och mysigt mummel från varje vrå och doften, den är helt obeskrivlig. Arom från glögg, saffran, sötsaker blandas med ljuva stråk av gröt, äpplen och en och annan vegansk godsak.

Nissarna trivs tillsammans och lever sina långa liv knappt utan en endaste stund för sig själv. Om de råkar bli lämnade ensamma så drar de ner sina luvor så långt det går och sjunger högt för sig själva. Det ger tröst, prova själv om du sitter alena och längtar efter lite sällskap.

Denna morgonen efter att snöstormen dragit vidare och alla nissarna i byn visste att tomten hade förätit sig på julskum gnisslar en grå dörr då den långsamt öppnas i ett förfallit hus som ligger lite avsides bakom en tjock granhäck.

Ut på en trasig trappa haltar med käpp den grå och uråldrige gammelnissen. Med skrovligt darrande röst muttrar han upp mot norrskenets brinnande ridå: ”Omställd jul, det är skägget i kistan, sanna mina ord. Det har aldrig skett och kommer aldrig att ske om jag så ska äta upp min luva.”

Sedan drog han igen dörren. Han var skeptisk och allt nytt var för gammelnissen ett hot. Alla hurrade för det nya som närmade sig. ”Hm, ett gäng kommunikatörer – det kommer inte sluta med julefrid det här”, skällde han till katten som låg loj framför brasan medan gammelnissen slog sig ner i fåtöljen med gamla önskelistor som lektyr. Men breven gav honom lite glädje. Särskilt ett från Malin Modém sju år, som helst av allt ville ha ett hederligt schackbräde i julklapp.

Medan de flesta nissarna laddade inför en ny dag med en skål gröt och började vänja vid sig en annorlunda jul stod renen Tindra i sitt bås och studerade sina hovar. De hade glött så rött igår. Nu var de som vanliga igen. Men med stolthet travade hon ut på en skön lördagspromenad för att titta lite närmre på sina nya hemtrakter.

Hon följde stigen ner genom byn för att titta på det där stora röda paketet som hon sett på håll igår då hon anlände till Tomtebyn. Hon visste dess syfte och tyckte synd om mannen som bodde bakom den glansiga ytan. Då hon nådde torget omringades hon av ett gäng glada nissar.

”Hej, fröken ren. Vill du följa tomten, det behövs verkligen. Tomten har bara tre följare på Instragram.”

Tindra snodde runt och försökte hitta en lucka mellan de rockringförsedda nissarna.

”Nej, jag följer inte tomten. Jag drar honom.”

”Men en intervju då till det nystartade nyhetsbrevet Omställd jul”, frågade en nisse med en datoriserad skrivplatta mellan sina lovikkavantar.

Tindra snodde runt åt andra hållet. Hon var den snabbaste renen, det visste hon. Men dessa ettriga nissar var omöjliga. ”Nej, snälla….”

Ur klungan trängde sig en pixelnisse som sett och verkat i kulturhus av många olika slag. ”Men kanske en kommentar till nästa pressmeddelande om din insats igår. Lika snabb som Rudolf.”

Tindra stelnade till och vände sina glöggbruna ögon mot nissen med sista frågan. ”Snabbare, om jag får be. Blir det bild också?”

KAPITEL 6: Söndag 6 december

Lucka 6Det är andra advent i Tomtebyn och på torget med norra halvklotets största julgran fladdrar ljuslågorna från två av fyra magiska adventsljus. De magiska ljusen tänds av sig själv varje advent och brinner under hela december. Men det här året är allt annorlunda och torget är helt nissetomt. I det välgräddade pepparkakshuset, knappt 24 utdragna tomteluvor från granen, lyser flitens lykta.

”Välkomna till det viktigaste kommunikationsmötet vi någonsin har haft” sa en pepp Malin Modém och tittade på sina pixelnissar som satt samlade runt det stora ekbordet i pepparkakshuset med varsin kopp nykokt glögg i näven. ”Vi har inte många dagar på oss nu, julen närmar sig med snöstormsteg och tomten sitter fortfarande i karantän och vältrar sig i tomteskum. Enligt de senaste siffrorna är julkänslan körd i botten. Jag vågar knappt ens säga det, men kan vi inte rädda julen i år kan det här mycket möjligt vara den sista julen som människorna tror på tomten. Det kan inte nog understrykas hur viktigt vårt uppdrag är.”

Ett intensivt sorl bröt ut kring bordet och en känsla av oro spred sig från tomteluva till tomteluva. Hysteriska blickar flackade fram och tillbaka.

”Vi måste få människorna att tro på tomten igen, både barn som vuxna”, brummade en av de äldre projektnissarna högt för att överrösta de andra nissarna som pratade i skägg på varandra. ”Läget är allvarligare än vad vi först hade trott, vi måste öppna upp tomteverkstaden. Produktionen måste genast sättas igång.”

”Där satte du allt tejpen på pappersskarven” instämde Malin Modém och knäppte käckt med fingrarna och pekade på den brummande pixelnissen. ”Om ni alla tittar på den här projektplanen kan vi snart vara igång.”

Hon rullade ut den väldiga projektplanen, som bestod av en virkad julgran uppdelad i fyra sektioner och i varje sektion hängde glaskulor i olika färger. Fem glaskulor stack ut från de övriga.

”Som ni ser på planen symboliserar den röda julgransfoten där vi är i dag, det vill säga längst ner i botten och trampar vatten” sa Malin och knackade på julgransfoten med en lång polkagrispekpinne. ”Först hanterar vi frågorna på de knäckfärgade glaskulorna som hänger i de nedre grenarna, det är därför jag har skrivit rubrikerna med stora bokstäver. Vi börjar med att lösa problemet med avståndsregeln om vi ska få in alla nissarna i tomteverkstaden för att få igång produktionen igen. Vi måste också rita nytt julklappspappersmönster och nya etiketter, skriva julkort och önskelistor, uppdatera tomtenätet och, vilket är krångligast av allt, få tomten att tro på sig själv igen.

”Hur ska vi lösa bekymret med tomten?” ropade alla pixelnissar i kör. ”Det ryktas att han har börjat dricka jäst julmust.”

”Oroa er inte, den nöten arbetar jag redan på tillsammans med en extern konsult som har stor erfarenhet av högtidsbranschen” sa Malin självsäkert. ”Och han är hoppfull att vi ska lyckas, mer kan jag inte säga just nu…”

KAPITEL 7: Måndag 7 december

Lucka 7Ny vecka med nya problem som säkert kommer att fastna i skorstenen flera gånger om innan Lucia får kliva över tröskeln och önska ”Goder afton”.

Alla i Tomtebyn hyser en starkt oro om julen 2020 överhuvudtaget ska komma. I allt virrvarr har tomtens två barn Julle och Jullelina fått sköta sig själva. Men det är de vana vid under den hektiska månaden december. Denna jul är det värre och inte en endaste gång under den senaste veckan har de sett sin pappa.

Nu står Julle och Jullelina framför den polkagrisrandiga dörren in till tomtens kontor. Dörren är reglad med hårdaste stål från nordpolen. Förutom tomten är det bara deras mamma som har en extranyckel. Julle försöker se in på kontoret genom det minimala nyckelhålet.

”Ser du något”, frågar Jullelina som står bakom sin bror.

Julle vrider sig hit och dit medan han försöker se in i alla vrån.

”Inte mycket. Pappa snarkar från divanen och allt julpynt är borta.”

”Vi måste hjälpa honom. Endast sann glädje från barn kan få tomten att dra på sig luvan och lämna sitt gömställe” säger Jullelina.

”Då måste vi till en början komma in till honom. Hur ska det gå till?”

Medan de skyndar tillbaka till sitt rum ropar deras mamma från köket med pepparkaksmjuk stämma: ”Jag behöver er hjälp kära små tomtenissar.” Julle och Jullelina tittar på varandra. Julle försöker skynda på, men hans syster rycker honom i luvan.

”Mamma behöver hjälp, kom”, säger Jullelina och snart står de mitt på golvet i det vanligtvis gemytliga köket. Nu brinner en ensam lykta på bordet och deras mamma drar på sina röda täckjacka.

”Jag måste bort till gammelnissen. Har inte hört knyst från honom på hela veckan. Varje eftermiddag brukar han ju slinka en för en hederlig kopp kaffe. Han avskyr både must och glögg. Passar ni huset?” säger hon och försvinner ut från huset genom köksfönstret.

”Varför är ytterdörren fortfarande barrikerad av en gigantisk hög med ved framför det röda omslagspappret?” frågar Julle och stänger fönstret efter sin mamma.

”Det är nissarna som vill hindra tomten från att lämna huset. Men nu har vi chansen.” Jullelina är redan på väg mot det stora skafferiet med säsongens alla godsaker.

”Ska du norpa mer godis nu? Vi klämde ett helt fat med lussekatter till frukost.”

”Nej, nej. Jag vet var mamma gömmer nyckeln in till pappas kontor.”

Hon hittar nyckeln bakom en stor burk med papparkakor. Julle och jullelina har sin plan färdig. Det tomten älskar mer än både tomteskum och jäst must är julsånger av alla de slag. Det visste tomtebarnen. Varje gång deras pappa kommer hem med julstressen hängande som en tung säck över axlarna brukar de sjunga en stump. Efter en halv vers av vilkens gammal julslagdänga som helst strålar tomten som den klaraste stjärnan på himlen.

Försiktigt lirkar Jullelina in nyckel i den polkagrisrandiga dörren. Med ett smidigt klick går låset upp och tomtebarnen smyger in på tå med ett tippande och tappande. Deras pappa sover tungt. Julle balanserar på en gigantisk kopp med varm choklad. Jullelina kommer efter med sin röda gitarr. Det är varmt i rummet. Elementen på max som deras pappa föredrar. Den vanligtvis välpyntade granen i kontorets ena hörna ligger släckt och raserad mitt på golvet.

Jullelina slår an ett första ackord och sång från två ljusa stämmor slingrar sig bort mot deras pappa.

”Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund.”

Tomten sätter sig rakt upp i divanen och tittar förvånat på Julle och Jullelina. Framför honom på bordet står en rykande kopp choklad som tomten drar i sig i ett endaste svep. Något händer med hans blick. En skugga drar undan.

”Få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus”, sjunger barnen vidare.

Tomten skuttar  upp och börjar dansa omkring lika smidigt som renen Rudolf på festhumör. Han snurrar bort till den långa raden av nytvättade tomteluvor vid dörren och rycker till sig den ståtligaste som han brukar använda på julafton.

”Jag har en strålande idé, att jag inte tänkt på det tidigare. Åh, jag är väl tidernas trögaste tomte.”

Julle och Jullelina har tappat sångrösterna av deras fars nyfunna energi och tar varandra i händerna. Kanske det ändå kan bli en jul i nådens år 2020.

KAPITEL 8: Tisdag 8 december

Lucka 8Från ovan såg det ut som en vaggande larv i rött när ledet med tio pixelnissar rörde sig mot tomteverkstaden. Tindra och Stjärna såg deras röda luvor klart och tydligt trots att de befann sig minst ett trettiotal meter upp i luften. Och från marken såg pixelnissarna de två renarna som var ute och flög över Tomtebyn. Nissarna vinkade glatt och fortsatte sedan framåt tills de stod framför tomteverkstaden.

”Är ni redo?” frågade Malin Modém och höll upp en glänsande guldnyckel som var fäst i ett purpurrött sidenband. ”Nu ser vi till att få igång tomteverkstaden igen, tiden är knapp.”

Malin satte nyckeln i dörren och i samma stund som hon vred om den strålade ett magiskt ljus ut från nyckelhålet. Ljusstrålen slingrade sig genom huvudgatan i Tomtebyn och från renarnas vy i skyn såg det ut som om både solen och stjärnor virvlade fram på marken. Och sen lika plötsligt försvann ljusfenomenet igen och Malin öppnade den gyllene dörren som ledde in i tomteverkstaden.

Som genom magi tändes ljusen i taket, julmusik strömmade ut ur osynliga högtalare och fyllde den enorma verkstaden, maskiner började mullra och puttra och från små ventiler puffade rök i alla möjliga sorters färger. Det fanns flera olika stationer här inne som kunde bemannas av ett flertalet nissar. Och det var just detta lilla huvudbry som pixelnissarna och Malin Modém var här för att lösa. Hur skulle de göra för att få in alla nissar som krävdes för att sköta manickerna utan att bryta avståndsregeln om tre utsträckta tomteluvor?

”Rockringarna fungerar inte här inne” sa en av projektnissarna och slängde med sina blonda flätor. ”Nissarna har alldeles för korta armar och kommer inte att kunna nå spakarna. Kanske om vi hissade upp dem i taket med en drake, men då måste vi förstås ha en stor fläkt under nissarna som får draken att flyga…”

”Och vi har inte tid att programmera elektroniska blipp-nissar” sa en av webbnissarna och letade febrilt vidare på tomtenätet efter fler idéer.

”Vad tror ni om munskydd?” frågade Malin Modém. ”Enligt smittskyddsläkaren Staffan Stalle bör munskydd sydda av samma material som tomteluvorna skydda till etthundra procent. Problemet är bara att tyget är otroligt sällsynt och även i vanliga fall är det nästan omöjligt att få tag på, för att inte tala om vid den här tiden på året. På sin höjd kan vi tillverka 15 munskydd. Om inte…”

”Vad tänker du?”

”Jag fick precis en idé” sa Malin. ”En otroligt galen idé som kan fungera, men det krävs att alla i Tomtebyn lämnar ifrån sig sina tomteluvor.” Malin skruvade lite obekvämt på sig och tog av sin egen svarta tomteluva med tofs. ”Och det gäller förstås oss också…”

”Lämna ifrån mig min tomteluva” brummade den äldsta projektnissen. ”Har du fått tomtar på loftet? Du vet att tomteluvor går i arv från familj till familj. Våra luvor är heliga, det är som att lämna ifrån sig en bit av sig själv.”

”Jag vet att det är magstarkt, men jag tror att det är den enda lösningen vi kan göra för att få igång produktionen i tomteverkstaden igen och för att vi alla ska kunna röra oss fritt.”

Pixelnissarna tittade storögt på Malin och under ett ögonblick tänkte hon att hon begärt för mycket av sina nissar. Men sedan tog de av sig sina luvor en efter en.

”Julen handlar om att ge och för att rädda julen krävs det att vi alla får göra vissa uppoffringar” sa den brummande projektledaren och höll fram sin luva på darrande händer. ”Vi är med dig hela vägen, Malin.”

KAPITEL 9: Onsdag 9 december

Lucka 9Gottfrid gav sig av hemifrån utan en tallrik risgrynsgröt. Men nu var det bråttom. Tomteverkstaden skulle öppnas igen och alla nissarna hade ett drygt arbete framför sig. Så här sent hade de aldrig startat årets produktion av julklappar.

Det var mycket att göra innan ruljansen åter kunde starta. Gottfrids första besök denna arla morgon var hos skräddarnissarna som kämpat hela natten. Med sig hade han två praktikanterna, Julle och Jullelina, som skulle ta plats vid maskinerna i år. Det var en tradition sedan länge. Det var viktigt att tomtebarnen redan tidigt insåg vilken betydelse tomteverkstaden hade.

Malin Modéms idé att sy munskydd av nissarnas magiska luvor hade inneburit stora uppoffringar för alla. Men med handen på den tjocka boken med världens alla barn i hade hon svurit att varje munskydd skulle numreras så all alla luvorna efter karantän och avstånd skulle komma tillbaka till rätt nisse.

Flitens lampa brann inne i skrädderiet och Gottfrid klev på. Uppflugna på var sitt bord med gott om utrymme mellan satt ett dussin nissar och sydde munskydd på löpande band. Det såg lustigt ut med nissarnas ostyriga frisyrer som vanligtvis luvorna dolde.

”Är allt klart för leverans?” frågade Gottfrid och det dröjde inte länge innan tre stora säckar damp ner framför hans fötter.

En nisse med en stor sax dök upp bakom säckarna. ”Allt klart, men du får ordna transporten själv. Vi är helt utpumpade.”

Gottfrid suckade: ”Allt måste man då tänka på.” Men Gottfrid orkade inte tänka. På tom mage var han helt oduglig. Det blev Jullelina som löste transportfrågan.

”Vi ropar på Rudolf. Han är säkert sugen på att visa framklövarna”, sa hon och formade renens namn med en ljus klingandes stämma.

Jullelina hade rätt. Det dröjde inte länge innan Rudolf hade fullgjort sin plikt och fått glänsa lite. Snart stod Jullelina, Julle, Gottfrid och de tre säckarna framför den stora porten in till tomteverkstaden.

Utanför syntes en evighetslång rad av nissar i alla former, färger och storlekar. Rockringarna började bli lite slitna och alla såg framemot att slippa välta omkull och slå sönder det mesta de sprang förbi. Men alla hade bidragit med sin luva och alla hade ätit sin risgrynsgröt. Nissarna var redo.

Gottfrid vred om guldnyckeln och snart strömmade både ljus och julmusik mot de församlade nissarna. Julle och Jullelina ställde sig med varsin säck och hjälpte nissarna att på ett säkert sätt få på munskydden. Snart var alla inne och Gottfrid var den siste som slängde sin rockring i den gigantiska högen utanför verkstaden.

Med bestämda steg klev han fram till den blinkande och pipande kontrollpanelen mitt i verkstaden. Alla nissarna hade tagit sina platser och fyllt på de finurliga maskinerna med papper, trä, plåt, färg och lim. Gottfrid kände förväntan i luften. Med en högtidlig rörelse tryckte han ner spaken och tomteverkstaden var åter öppen. Det dröjde inte länge innan den första bilbanan var färdig, monterad och inslagen.

KAPITEL 10: Torsdag 10 december

Lucka 10Produktionen i tomteverkstaden var i full gång. På bara en dag hade Malin Modém och hennes tappra pixelnissar lyckats med konststycket att lösa regelavståndet om tre utsträckta tomteluvor. Nissarna i Tomtebyn hade lämnat ifrån sig sina tomteluvor och med de nya munskydden på plats var det produktion i verkstaden som vanligt igen.

”Det här är verkligen en makalös manick” sa en av webbnissarna som tittade fascinerande på den stora maskinen som spottade ut leksaker, tv-spel, böcker, cyklar, gosedjur och till och med ett komplett akvarium fyllt med vatten som det simmade omkring tre små guldfiskar i. ”Hur fungerar den egentligen?”

”Vad menar du?” frågade den runda nissen som till synes stod och tryckte på måfå på olika knappar medan fler och fler julklappar kom åkandes längs det polkagrisfärgade bandet.

”Alltså, den här maskinen. Hur vet den vilka julklappar den ska göra?”

”Den bara vet” sa nissen kort och fortsatte att trycka på knapparna i hög hastighet medan en bärbar dator, fem lådor kritor, en rejäl kaktus och ett par lila gummistövlar rullade förbi på bandet.

”Bara vet?” sa webbnissen. ”Men det är en maskin, hur kan den veta vad barnen önskar sig i julklapp?”

”Det får du fråga ledningen om, jag är bara ansvarig för att trycka på knapparna, förstår du. Hörru, jag skulle uppskatta om jag fick lov att göra mitt jobb nu. De här knapparna trycker knappast på sig själv.”

”Oh, det var inte meningen att störa” sa webbnissen. ”Jag är bara oerhört nyfiken på all typ av teknik och den här maskinen är otroligt intressant. Var hittar jag ledningen?”

”Där uppe” sa nissen och pekade mot en upphöjd plattform mitt i verkstaden.

Det tog inte lång stund innan webbnissen var på väg uppför den robusta trätrappan som ledde upp till plattformen. Han räknade trappstegen till 24 och när han väl var uppe möttes han av ett par pigga och glada ögon.

”Välkommen till mitt lilla utkikstorn” sa nissen med de glada ögonen. ”Kan jag hjälpa dig med något särskilt?”

”Jag är lite nyfiken på den där stora maskinen som rullar ut julklappar. Hur fungerar den egentligen?”

”Ah, du menar Klappat och klart” sa nissen i upprymd ton. ”Det är en ganska ny uppfinning, vi har bara haft den i verkstaden sedan 1823 och det är faktiskt min systers påhitt.” Nissen sträckte stolt på sig och fortsatte sedan: ”Min syster är otroligt finurlig och konstruktionen är genial, om jag får lov att säga det själv. Om du tittar högst upp på maskinen ser du en silverfärgad tratt. Det är i den tratten som vi häller i alla önskelistor som har blivit godkända av tomten och sedan förvandlar maskinen önskningarna till julklappar. Och det fina är att maskinen även tar hand om önskelistorna och sorterar dem i kronologisk ordning efteråt. Revisionsnissarna kräver nämligen att vi sparar alla önskelistor som skickas till tomten.”

Helt plötsligt hördes rappa stag och ljudet av bjällror i trappan och sekunderna senare kom Julle och Jullelina upp på plattformen.

”Och minsann om inte våra två praktikanter som har hand om årets önskelistor kommer här” sa nissen och hälsade tomtens barn välkomna. ”Jag har en idé, skulle inte ni två kunna visa webbnissen hur det fungerar med önskelistorna i Klappat och klart?”

Sagt och gjort och snart stod tomtens barn och webbnissen med en stor säck högst upp på julklappsmaskinen. Men precis när de skulle ösa i breven i tratten upptäckte webbnissen att något inte stod rätt till.

”Var har ni hittar de här säckarna?” frågade han Julle och Jullelina.

”De stod här vid maskinen när vi kom hit för att börja vår praktik” sa Jullelina.

”Och de sa att vi skulle hälla i önskelistorna i tratten” sa Julle.

Webnissen höll upp en av önskelistorna och läste högt för de båda barnen:

”Tomten, det här året önskar jag mig en ny skateboard, en svart hjälm och gula knäskydd, hälsningar från Antonia Hök. Ps. Jag vet att du och dina nissar har mycket att göra under julen, därför har jag skickat brevet i god tid för att ni ska hinna med.”
Brevet var daterat 24 oktober, 2019.

”Det här är förra årets önskelistor” sa webbnissen chockerat och började rota omkring i de stora säckarna. Och snart visade det sig att alla brev var från förra året.

”Men vi har redan hällt i flera tusentals önskelistor” sa de båda barnen samtidigt…”

KAPITEL 11: Fredag 11 december

Lucka 11I pixelnissarnas nyöppnade kommunikationsstuga brann flitens låga lika klar som de tindrande stjärnorna högt ovan Tomtebyn. Det var mycket som skulle hinnas med. Några av de knäckfärgade glaskulorna på deras innehållsrika projektplan i form av en virkad julgran, var bortplockade.

Med en stor mugg glögg stod Malin Modém framför en grön och grann griffeltavla. Hon la upp planerna för dagen och insåg att det absolut viktigaste idag var att ta fram årets julklappspapper och etiketter till alla de paket som skulle fylla tomtens säck den 24 december. Men tomtenätet skulle också få ny design och fyllas med uppdaterad information.

Raskare än renen Rudolf skyndade Malin bort till de två designnissarna som satt bakom stora och färgglada skärmar. Runt varje nisse hon passerade låg röda runda mattor som såg till av varje besökare håll avståndet. Munskydden hade bara räckte till alla nissarna i verkstaden. De tillhörde den prioriterade och utvalda gruppen. Eller på tomtespråk, GRAN, God Redo Arbets Nisse.

Just som hon nådde till mattan som låg under designnissarnas gemensamma skrivbord började det nyinstallerade larmet att tjuta. En stora blinkade rödgröna signallampan tog fart i mitten ac pixelverkstaden. Samtidigt som rök bolmade ut från ett av de inre rummen.

”Är det brandlarmet”, frågade ena designnissen och reste sig hastigt.

Malin tappade glöggmuggen och stod gapande. Hon som vanligtvis hade svar på allt såg rådvill ut.

Alla pixelnissarna satt paralyserade kvar på sina platser. Som om de runda mattorna också skyddade mot eld. Alla tänkte samma tanke: ”Nu brinner jul inne.”

Snabbare än självaste Tomtens släde fylldes hela kontorslandskapet med rök. Snart kunde pixelnissarna inte ens ses det snurrande ljuset och tjutet steg allt högre. Men det var en märklig rök. Det var som om hela regnbågen svepte och strålade ut från kaffe- och glöggmaskinen utanför fikarummet. Den doftade gott också. En salig blandning av tomteskum, saffran och glögg med ett stråk av granbarr. Plötsligt trasslade sig en av idénissarna fram ur röken med en rejäl mugg i ena handen.

”Jag vet inte vad jag valde, men mums”, sa hon och smackade med läpparna.

Röken skingrades och snart hade alla samma innehåll i sina muggar. Alla var överens. Det var det godaste de druckit i sina långa nisseliv. Förutom det så hade drycken också en enormt idéförlösande inverkan på alla pixelnissar.

På en kvart fylldes den gröna griffeltavlan med en hel julsäck av bara goda och kreativa idéer. Och innan förmiddagen var förbi hade de designat om tomtenätet, fixat självskrivande etiketter och omslagspapper som var så härligt mönstrade att julstämningen kom helt automatisk.

Medan alla pixelnissarna tog påfyllning av den magiska drycken betraktade Malin deras stora projektplan med en nöjd blick.

”Julen får nog sin chans i år också”, sa hon och tog en ny slurk av drycken.

KAPITEL 12: Lördag 12 december

Lucka 12I den lilla julklappspappersrevan på det stora paketet som var tomtens och tomtemors hus kunde förbipasserande nissar, om de stod på tå och tryckte sina runda ansikten mot panoramafönstret under pappret, se jultomten i arbete. Än var han fortfarande i karantän men nu satt han vid sitt urgamla skrivbord i ek och läste brev och önskelistor från barn över hela världen. I skenet från en magisk oljelampa, som brunnit lika länge som barn trott på tomten, ögnade han nu igenom deras hjärtas innersta önskningar. Men något var annorlunda i år och högst upp på önskelistorna stod varken tv-spel, godis, ridstövlar eller mobiltelefoner.

”Jag kan knappt tro att det är sant” mumlade tomten om och om igen och torkade än en gång bort en tår från ögonvrån. ”Vid alla tindrande midnattsstjärnor, inte en endast gång under alla mina år har jag någonsin sett något liknande.”

Tomten tog av sina glasögon, putsade dem och satte dem sedan till rätta på näsan igen. Han plockade upp ett nytt brev ur säcken, som stod på golvet bredvid skrivbordet, och läste tyst för sig själv.

Hej, Tomten! Det finns några barn på min skola som säger att du inte finns, men det tror jag inte på. Jag vet att du bor på Nordpolen tillsammans med tomtemor, renarna som drar släden och nissarna som gör alla julklappar. Du har nog läst mina brev tidigare, för jag har skrivit till dig i flera år. Förra året önskade jag mig en skateboard och du lyckades verkligen pricka in exakt modell. Tack! Jag vet inte om du kan hjälpa mig med min önskan i år, men jag hoppas verkligen att du kan göra det. Om det är möjligt skulle jag gärna vilja träffa min mormor och hennes katt, de har varit ensamma nästan hela året på grund av något virus. Viruset är osynligt och det är läskigt och farligt. Mormor har ingen annan än oss men mamma och pappa säger att det inte är säkert att hon kan fira jul tillsammans med oss i år. Jag önskar att mormor kan komma hem till oss på julafton och att hon kan känna sig trygg när vi äter gröt tillsammans. 

Antonia Hök, 9 år
Ps! Pepparkakorna har jag bakat själv och de är till dig.

Tomten lade ner brevet på skrivbordet och satt en lång stund och tittade på de hjärtformade pepparkakorna i skenet från den magiska oljelampan. Hans blå ögon var tårfyllda. I brev efter brev från barn över hela världen hade han läst om hur de alla önskade samma sak, att få chansen att fira jul tillsammans med hela sin familj. De flesta av barnen ville träffa sina mor- och farföräldrar, men många ville också kunna leka med sina kusiner igen och andra saknade sina äventyrliga mostrar och morbröder som brukade berätta spännande historier.

”Det är dags att öppna upp den stora boken med julens hemligheter” sa tomten högt och reste sig upp ur stolen. Golvet knarrande när han stövlade bort till panoramafönstret och kikade ut genom revan i julklappspapperet som omslöt huset. Där utanför lös tusentals ljus och lyktor och uppjagade nissar utan luvor rusade fram och tillbaka på de snötäckta gatorna med inslagna paket i famnarna. Ur tomteverkstadens höga pepparkaksskorsten steg gyllene gnistor upp i luften och försvann in i norrskenet ovan.

Tomten vände bort blicken och styrde sedan fotstegen mot vad som såg ut som en dörr utan dörrhandtag och nyckelhål. Han plockade fram en lång nyckel ur det vita skägget och i samma stund han höll upp den mot dörren uppenbarade sig både handtag och ett gapande nyckelhål ur tomma intet…

KAPITEL 13: Söndag 13 december

Idag är det Lucia och det stora ljuståget står redo med allt det nissarna i byn älskar över allt annat. Sång, parad och strålande underhållning. I vanliga fall hyr Gottfrid, som också ansvarar för ljuståget, in något som både kan sjunga och balansera en enorm krona med 24 ljus. Och vanliga fall brukar tomten sitta bakom tömmarna. Men i år får Gottfrid improvisera och ännu har han inte hittat en ljusbärare.

Tåget kommer att ta den vanliga vägen genom byn och avsluta mitt på torget med den gigantiska granen. Tindra har fått i hedersuppdrag att filma uppifrån luften. Ljud och bild kablas sedan över till pixelnissarnas stora server för livesändningen. Malin Modém kommer att agera som värd för det hela.

Kort innan kortegen ska avgå får Gottfrid ett telefonsamtal som löser alla problem.

”Det är Staffan Stalle, smittskyddsläkare från Tomtehälsomyndigheterna, jag har goda nyheter.”

Gottfrid har just avslutat ett avstämningsmöte med Malin Modém. Fortfarande ingen ljusbärare och läget är katastrofalt. Med stressad röst svarar han:

”Snabbt nu, jag har inte tid.”

Staffan Stalle är som vanligt lugn och tycks ha all tid i världen. Han påbörjar en lång utläggning och Gottfrid vet att det dröjer minst en kvart innan den goda nyheten presenteras. Efter två minuter avbryter Gottfrid:

”Och det innebär?”

Innan de lägger på har alla pepparkakorna hamnat rätt och i Gottfrids sinne faller åter norrskenet lugnt och stilla. Nu gäller det bara det där sista momentet, men det löser sig nog. Med ett änglaleende klivet Gottfrid in i pixelnissarnas studio.

”Allt är löst, så här gör vi…”

På exakt utsatt tid dyker Malin Modém upp på alla nissarnas skärmar.

”Hej, till vår direktsändning från Tomtebyns årliga ljuståg. Just nu stiger vår nya ren, Tindra, mot skyarna och om ett par sekunder kommer årets parad med både musik och överraskningar. Det enda jag kan säga är att någon kommer att bli mycket överraskad i år.”

Sedan flimrade det till på alla skärmarna och då skärpan infann sig såg varenda nisse samt alla renarna ett fantastiskt skådespel. Tindra flög in mot den avslutande delen av ljuståget och vidare framåt. Först 24 nissar som dansade ringdanser och sjöng så falskt att den ljusproducerande nissen fick sänka volymen. Därefter följde tolv vitklädda drängar med stora guldstjärnor. Det klingade av vacker baskör medan de passerade med värdighet. Därefter kom sex utklädda nissebarn med röster som till och med fick norrskenet att blekna. Där kom pepparkaksgubbar, sotare, renskötare och en och annan snögubbe

Orkestern på de välbeprövade instrumenten fio-lio-lio-lej, basfiol och flöjt tågade taktfast och tog sin uppgift på allvar. Att de dansade både bomfaderalla samt åt andra hållet också var en bedrift som det talades om i många år framåt. Men sedan kom ljustågets huvudattraktion.

Rudolf och Stjärna drog den röda släden. Glad och stressad satt Gottfrid med tömmarna och sidan om honom en strålande vitklädd Lucia med ett välväxt skägg. Förutom en gigantisk ljuskrona bar ljuset drottning, nej kung, också en stjärnbemängd strut på huvudet.

Med god och värdig fart gled hela följet in på det stora torget i Tomtebyns mitt. Den strålande granen och den mest fantastiska stämsången gjorde att alla nissarna satt förstummade framför sina skärmar.

Släden stannade utanför det numera avskavda och slitna paketet som var tomtens hus. Under tumult snubblade ljuskungen ner från den röda släden. Och alla såg nu långsamt stegade fram mot den stora vedhögen framför huvudingången. Det var självaste Staffan Stalle. Snabbt som ögat fick tomtebarnen Julle och Jullelina bort trähindret.

Framför tomtens port bankade han tungt på dörren och efter en lång stund öppnades en minimal springa. Tindra flög lågt nu och det var uppenbart att det var tomtens runda och röda ansikte som tittade ut.

Staffan Stalle sänkte handen och tystnaden la sig. Med en klar och tydlig stämma kungjorde han senaste nytt från Tomtehälsomyndigheterna:

”Enligt de senaste lägesrapporterna om smittspridning och efter den stålande insatsen med munskydd av nisseluvor så släpper jag nu din karantän. Kliv ut och välkommen tillbaka.”

KAPITEL 14: Måndag 14 december

Produktionen i tomteverkstaden hade stannat upp. Efter att det uppdagades att det var fel önskelistor som låg till grund för årets julklappar hade nissarna fått veva igång den enorma, mossgröna paketskakarmaskinen som stod längst in verkstaden. Den här manicken skakade så kraftigt att julklapparna som placerats i den löstes upp, vilket gjorde att materialet kunde återanvändas för att skapa nya julklappar. Den finurliga maskinen sorterade dessutom materialet från de återvunna julklapparna och fyllde automatiskt på de magiska tunnorna i tomteverkstaden med trä, elektronik, järn, guld, nylon, papper, choklad och tyg i alla färger och mönster som finns.

Men just i detta ögonblick var paketskakarmaskinen avstängd. När den väl var igång var det nästan omöjligt att föra en normal diskussion med någon, om de inte stod precis bredvid och skrek riktigt högt rakt in i örat. Och den här dagen var dessutom dagen då de nya önskelistorna skulle levereras av tomten själv och då var det extra viktigt att alla hörde vad som sades.

”Är alla här?” frågade Gottfrid och spanade ner på nissarna från utkikstornet i tomteverkstaden. Innan han fortsatte sitt tal drack han en stor klunk glögg och mumsade i sig en halv pepparkaksgubbe. ”Om bara en liten stund kommer tomten med de nya önskelistorna och så fort de är här måste vi genast sätta igång med arbetet. Jag förväntar mig…”

Dörren in till tomteverkstaden öppnades på vid gavel och Gottfrid hann aldrig avsluta sin mening. Tomten stövlade in och nissarna på golvet närmast dörren började genast tissla och tassla. Snart nådde deras viskningar hela vägen upp till utkikstornet där även Gottfrid nu kunde se att tomten inte hade med sig några säckar, däremot en stor gammal bok som han bar under armen.

”Bered väg för tomten!” ropade Gottfrid högt. Nissar, dra in magarna och låt tomten komma fram och förbi, han som ser och vet allt. Julens fader och de klingande glöggmuggarnas konung.”

Tomten tackade och klappade nissarna ömt på axlarna medan de en efter en flyttade sig undan så att han kunde komma upp i utkikstornet. Väl på plats höll han upp den stora boken han hade med sig. Och till nissarnas stora förtjusning uppenbarade sig en strålande stjärna högst upp på julgranen som prydde det purpurröda omslaget.

”Skåda den stora boken med julens hemligheter, mina trofasta nissar” sa tomten. ”Den här boken har vi inte behövt använda på många, många årtionden. Men under natten till i dag har jag diskuterat med Högtidsrådet och det är dags för en rejäl dos gammaldags tomtemagi för att rädda barnens jul. Vi kommer alla att behöva hjälpa till, varenda nisse i hela Tomtebyn. Jag har pratat med Malin Modém och alla hennes pixelnissar är redo att bistå oss i denna svåra stund. De är flitiga till tusen och är redan i full gång med sin del av planen.”

”Hur ser den där planen ut?” ropade en käck liten nisse som klättrat upp och ställt sig på en stor tunna innehållandes tomteskum. ”Vad sa Högtidsrådet?”

”Vi har fått helt fria tyglar” sa tomten och log. ”Det är helt och hållet upp till oss nu att göra det som krävs för att världen ska kunna fira en säker jul. Och det första vi ska göra är att tillverka sju stora julgranar som kan rensa luften och neutralisera det här viruset som härjar där ute. Granarna kommer att placeras på den högsta punkten i varje världsdel.”

Ett sorl bröt ut bland nissarna på golvet och alla ville genast veta mer om tomtens plan. Var det ens möjligt att julens magi kunde åstadkomma något sådant här?

”Det här är bara en tillfällig lösning och direkt efter julhelgen måste vi hämta hem granarna igen. Inte ens med hela Högtidsrådets samlade krafter och vår egen julmagi kan vi skydda världen längre än fem dagar. Överskrider vi våra förmågor på minsta sätt kommer Tomtebyn att förlora sin skyddande barriär som döljer oss från omvärldens nyfikna ögon.”

Tomten tystnade och spanade ut över havet med nissar som stirrade tillbaka på honom med oroliga blickar. För att ingjuta mod i deras hjärtan plockade han fram ett pepparkaksdoftande kuvert ur rockfickan och läste högt från samma brev som han själv läst för knappt 24 timmar sedan. När han var färdig sade han:

”Jag vet att mycket står på spel men det är en risk vi alla måste ta för att uppfylla barnens innersta önskningar i år. Det här året behöver världen julen och oss mer än någonsin. Men vi har knappt tio dagar på oss…”

KAPITEL 15: Tisdag 15 december

Efter fadäsen med önskelistorna fick Julle och Jullelina hjälpa till med tomtens renar. Det var ett slitsamt arbete. Men efter gårdagens besked från tomten gick det som en glad och rask ringdans. Horn och klövar måste ständigt vara putsade, pälsen skinande och alla bjällrorna på selarna ska klinga stämningsfullt och klart. Den största utmaningen var att hålla Rudolfs mule ren och röd. Han mumsar på renlav uppblandat med ljung och kråkbär så fort och ivrigt att Julle får komma med den grova borsten titt som tätt.

Efter morgonens arbete var Julle helt utpumpad och slängde sig i den största höbalen. Varje rymlig spilta var ren, han hade lagt nytt granris på renarnas sovplats och fyllt på kristallklart vatten i alla hoarna. Medan han mumsade på en undanstoppad lussekatt från frukosten hörde Julle snyftningar och gråt från den mörkaste vrån i stallet. Julle satte sig hastigt upp och spanade runt in i alla skuggor. Under en röd filt, snett framför honom, hade gråten sitt ursprung. Julle kröp fram till filten och lyfte den försiktigt. Två tårfyllda ögon stirrade mot honom. Det var Jullelina.

”Har det hänt något?”

Systern skakade på huvudet och kröp fram. ”Jag tänker bara på allt gott vi har som kanske inte andra barn kan mumsa på. Sockersöt gröt, knapriga pepparkakor och magiska marsipankulor…”

Plötsligt öppnades de stora porterna in i stallet. Julle och Jullelina satt väl gömda bakom den stora höbalen. En gestalt klev in i ljuset från stallets guldvarma lyktor som hängde längs väggarna.

”Det är Gottfrid”, viskade Julle.

De hörde hur ruljangsnissen mumlade för sig själv: ”Undra var de gömmer sig. Tomtens två egna nissar är både effektiva och glatt arbetsvilliga. Och själv hinner jag inte besöka konditornissarna.”

Julle och Jullelina var också väldigt nyfikna. Än hade de inte besökt chokladhuset. De blev helt enkelt inte insläppta. Det satte konditornissarna stopp för. Att släppa in Julle och Jullelina var för riskabelt. Tomtebarnen hade mumsat i sig alla godsakerna i ett nafs. Samtidigt, utan en blick på varandra, hoppade de fram från gömstället bakom höbalen.

”Här är vi, Gottfrid”, sa Julle och Jullelina i mun på varandra.

Ruljangsnissen sken upp och efter att förklarat vad han behövde hjälp med begav sig tomtebarnen till chokladhuset. Med ett viktigt ärende kunde konditornissarna inte hindra de både från att komma in i det sötdoftande huset. Det blev ett besök som Julle och Jullelina aldrig skulle glömma. Från golv till tak stod, hängde, låg choklad i alla dess former och varianter. Skålar, askar och påsar med en härlig doft av kola, nötter och marsipan låg i drivor överallt.

De skulle hämta 24 stora godiskorgar som tomten beställt till namnsdagspresent till sin ansvariga ruljangsnisse. Gottfrid firade alltid den 15 december med julens alla gotter. Medan de sprang med en stor transportsläde genom Tomtebyn fick Jullelina en idé.

”Funkar den där stora vågskålen som står i tomteverkstaden?” frågade hon sin bror.

”Jo, åtminstone i morse. Fattar inte att mamma bara lade sex pepparkakor i min lunchlåda.”

Med stor effektivitet genomförde de sin plan. Som två blyga möss smög de sig in bland de stinna hyllorna i chokladhuset. Konditornissen håll ett vakande öga på dem och såg till att inte ett endaste litet chokladspån hamnade i fel mun. Det var en tuff utmaning för Julle och Jullelina, som de klarade galant.

De 24 godiskorgarna lastades på och då de kom till tomteverkstaden var det helt tomt inne i den stora maskinhallen. Det var fikatid och det passade tomtebarnen utmärkt. De 24 godiskorgarna placerades i den stora röda vågskålen.

”Är du beredd?” frågade Julle.

Systern nickade och en klarblå spak åkte i botten. Ett dovt vibrerande steg från maskinen och tre sekunder senare kom fördubblingsblixtarna och den gröna vågskålen fylldes snabbt. Efter ett antal ryck i spaken hade de strax över en miljon godiskorgar som Tindra sedan i hemlighet flög ut till sovande barn jorden runt som äntligen skulle få smaka på riktigt julgodis, hundra procent äkta och direkt från Tomtebyn.

Den kvällen somnade tomtebarnen med ett nöjt leende på läpparna.

KAPITEL 16: Onsdag 16 december

”Sju sekunder” sa Rudolf självsäkert och tittade upp på det väldiga berget framför sig. ”Jag skulle tippa på att det tar ungefär sju sekunder för mig att nå toppen.”

Tindra såg fundersam ut och tyckte att berget såg otroligt högt ut. Högre än något annat hon sett tidigare. Dessutom var klippväggarna svarta som natten, med undantag från toppen som var inbäddad i ett tjockt lager med snö.

”Tror du verkligen att du kan ta dig hela vägen upp så snabbt?” sa Tindra. ”Du får inte flyga från start utan måste göra tre hopp innan du får lov att flyga.”

”Klart att jag kan klara det” sa Rudolf och gjorde sig redo att starta. ”Glöm inte bort att jag är hundrafaldig vinnare av Röda mulens pris för Årets snabbaste ren. Räknar du ner mig?”

”3…2…1”.

Rudolf hoppade ett hundratal meter i första hoppet och på det tredje var han redan så högt upp att Tindra bara såg hans röda mule svagt i mörkret. Och precis innan hon räknat till sju sekunder hörde hon den klara tonen från Rudolfs silverbjällra som signalerade att han var uppe.

”Minsann om han inte gjorde det på under sju sekunder” sa Tindra för sig själv och flög sedan upp till toppen av berget. Och mycket riktigt stod Rudolf där med uppblåst bröstkorg och log sitt största och mest självsäkra leende. I bakgrunden lös en enorm fullmåne som fick hans väldiga horn att se ut som en gyllene kungakrona.

”Och vad blev tiden?” frågade Rudolf skrytsamt och höjde på ett av sina håriga ögonbryn.
”Jag skulle gissa på lite mer än sex sekunder blankt. Och det betyder också att det står 3-3 nu, om jag inte misstar mig, vilket jag aldrig gör när det kommer till mina betydande prestationer.”

”Vad heter den här toppen?” frågade Tindra.

”Det här är Mount Everest, världens högsta berg och jordens högsta punkt” sa Rudolf. ”Och just den här bergstoppen som vi står på nu är 8848 meter över havet. Det är här vi ska placera en av de sju julgranarna som nissarna och tomten håller på att färdigställa i Tomtebyn. Markerar du ut platsen?”

Tindra skakade på huvudet, varav en grönfärgad bjällra föll av från hornen och landade i den mjuka snön. Hon tryckte på bjällran med framhoven, varav en liten lucka öppnades på ovansidan och en antenn sköt upp från dess inre.

”Då har vi bara en bjällra kvar att leverera innan alla sju världsdelar är färdiga” sa Tindra mjukt. ”Det var en otroligt smart plan av de där pixelnissarna att utveckla de här GPS-bjällrorna som vi har placerat ut över hela världen. Nu kommer vi att kunna leverera de magiska julgranarna utan några som helst problem.”

”Men vi har en plats till att markera” sa Rudolf. ”Och det är också den sträckan som avgör vem av oss två som tar hem den sista poängen och får kalla sig Tomtebyns snabbaste ren.”

Tindra kände hur hennes hovar blev alldeles varma och snart glödde de alla fyra lika röda som Rudolfs mule. Hon var redo att visa vad hon gick för.

”Det är ingen skam att komma på silverplats och kanske är det lika bra att du vänjer dig vid tanken redan nu” sa Rudolf retsamt. ”Vi startar vid första stjärnfall och först hem till Nordpolen vinner.”

Stjärnfallet lät inte vänta på sig och bara en kort stund senare lämnade de bergstoppen i rasande fart. De höll jämna hovar hela vägen till Frankrike, där Rudolf tog ett extra varv runt Eiffeltornet i Paris innan han satte av efter Tindra och hennes röda hovar. Över Irland var han nästan sida vid sida igen och när de närmade sig de stora isarna på Grönland var det nästintill omöjligt att avgöra vem som var i ledningen.

”Du får allt vara snabbare än så om du ska vinna över mig” sa Rudolf och skrattade. ”Vi ses på andra sidan mållinjen.”

Till Rudolfs stora förvåning saktade plötsligt Tindra in och lade sig bakom honom inför den sista sträckan. Rudolf ökade farten, men de kraftiga isvindarna som alltid blåser över Nordpolen gjorde att han tappade energi samtidigt som hans stora kropp skyddade Tindra från det hårda vindmotståndet. Och precis innan de första blinkande ljusen från Tomtebyn syntes drog Tindra nytta av sin strategi och rusade förbi Rudolf på upploppet.

”Du hade nästan rätt, Rudolf” sa Tindra och strålade av lycka. ”Men viktigast av allt var att tänka snabbare för att vinna, men det är ingen skam att komma på silverplats…”

KAPITEL 17: Torsdag 17 december

Strax efter en bastant grötfrukost knackade Gottfrid på hos tomten. Det kändes fortfarande lite märkligt att göra. Det stora röda paketet hade liksom fastnat på näthinnan och passade bra mitt på torget.

Snabbt som renen Rudolf gled porten upp och en pigg och fräsch tomte uppenbarade sig. Luvan som perfekt och små röda pärlor syntes i det välflätade skägget.

”Är vi redo får dagens uppdrag”, sa tomten med en röst som antog att så var fallet.

Gottfrid nickade och tog täten mot transportsläden. Framför deras fordon stod de segaste renarna Atja och Dansa med rastlösa klövar.

”Granskötarnissen Viola och Malin Modém är redan på plats, så vi åker direkt”, sa Gottfrid och hoppade ombord.

Tomten satt redan med tömmarna i sina pälsklädda vantar och strax efter lyfte släden upp mot det klara norrskenet i en elegant båge.

”Den där Malin, var hittade du henne?”

”Det är min kusin. Hon tillhör den nya generationen nissar som nyttjar blippande teknikprylar till att lösa det mesta. Och i slutet av november hade jag tömt mitt förråd av idéer och planer”, svarade Gottfrid.

”Det var ett bra val”, sa tomten medan de susade mot den hemliga granskogen.

Det gick inte att flyga direkt dit. Det krävdes både loopar och baklängesåkning. Det enda Gottfrid såg från sin plats i släden var is och snö. Det var första gången hade skulle besöka den hemliga granskogen. Plötsligt störtdök tomten ner mot en gnistrande glaciär. Ruljansnissen satte de vantklädda händerna mot ögonen och bara väntade på kraschen.

”Ho, ho”, skrek tomten. ”Det här vill du inte missa, Gottfrid. Tittar ner.”

Gottfrid lät en liten glugg öppnas för ett öga och det vita var ersatt med ett mörkgrönt, böljande fält. I dess mitt såg han ett gult sken som närmade sig i ett rasande tempo. Plötsligt girade tomten tvärt och släden tog mark med en smidig inbromsning.

”Gott jobbat, kära renar”, sa tomten.

Det gula skenet var en stor brasa som stod utanför en grönmålad stuga. Framför elden, med små röda träkåsor, satt granskötarnissen Viola och Malin med röda kinder.

Tomten stack in handen i elden och drog fram en svart kittel. ”Är det gran-te?”

Gottfrid kände hur stresspulsen ökade. De hade inte tid med att sitta och dricka te. De skulle ut i skogen och hitta sju jättegranar.

”Gottfrid, mår du inte bra. Du hoppar och vrider på dig som en smältande marshmallow”, sa Malin och log. ”Kom och sätt dig här och njut av en äkta grandoftande saffrasdröm.”

”Det hinner vi inte.”

Viola reste sig från den lilla granstubben hon satt på och vips stod hon framför Gottfrid med en träkåsa gran-te och ett fat med saffransdrömmar. Och som varenda en av tomtens nissar kunde han inte tacka nej. Snart satt han mellan tomten och Malin med ett lugnare leende på läpparna.

”Åh, första gången på evigheter som jag slipper tyngden av julstenen över hjärtat”, sa han och tog ytterligare en klunk av teet.

”Ja du, Gottfrid. Julen är inte något som du bara ska klara av. Du måste njuta av den också”, mumlade tomten i pausen mellan två saffransdrömmar.

”Men sedan måste vi skynda oss.”

Tomten skakade på huvudet. ”Nej då, Viola och Malin har valt ut granarna. De är redan på väg mot Tomtebyn. Så släpp det. Vi är här för att du behövde det. En förmiddag utan alla dina måsten, planer och prioriteringslistor.”

Gottfrid fick något fuktigt i ögonen och hjärtat i hans hårt knutna bröst slappnade av. Det blev den mest stillsamma förmiddag för honom sedan i oktober. Och medan de skrattade, sjöng, drack te och filosoferade såsom bara nissar kan närmade sig en märklig parad tomtebyn. Sju jättegranar kravlade sig takfast fram över den vita snön medan grova röster ropade i kör: ”Framåt, en rot i taget. Framåt, hela granlaget. Framåt…”

KAPITEL 18: Fredag 18 december

Uppståndelsen i Tomtebyn var total när de sju jättegranarna kom vankande längs den snöbelagda huvudgatan. Inte ens de äldsta bland nissarna hade sett de urgamla granarna förut. Rot för rot tog de sig framåt och inte ett endaste barr ramlade av från deras massiva grenar. De väldiga julgranarna var ungefär 15 meter höga och så breda att det krävdes minst ett trettiotal nissar hand i hand för att omfamna dem. Och så snart de nådde fram till det stora torget ställde de upp sig på rad och började sjunga i kör.

”Har ni sett så små nissarna är…har ni sett så små nissarna är…har ni sett så små nissarna är…” Deras röster var så mustiga att fönsterrutorna i husen runt omkring torget skakade.

”Ja, jag har en familj snöekorrar bland mina grenar som är större” mullrade en av jättegranarna vars yviga omfång kastade långa skuggor på den vita snön. ”De små liven kan väl knappast ens vara torra bakom öronen. Titta bara på den där lilla barnrumpan, inte en dag över 300 år.”

”Såja, såja”, sa granskötarnissen Viola som plötsligt dök upp på torget tillsammans med tomten. ”Nu ska ni alla bete er grant och hälsa fint på nissarna i Tomtebyn, som ni ser ner på med toppen i skyn. Spar er sång till en annan gång och fäst rötterna i marken och känn jordens röst i barken.”

Fler och fler nissar vågade sig ut husen och närmade sig torget där de storväxta granarna stod och tittade sig nyfiket omkring. Nissarna tippade och tappade försiktigt fram och de var både nyfikna och lite avvaktande på samma gång.

”Var inte oroliga, kom närmre” sa Viola. ”De är inte farliga, bara lite knotiga och knarriga. Med rim och ranson hanterar man dem, ni har inget att frukta … så länge inte era hjärtan är fyllda av bitterhet eller om ni har en skarp yxa eller en brinnande fackla i handen.” Nissarna stod som fastfrusna i snön medan Viola skrattade ett djupt klingande skratt.

”Vad heter de?” frågade en modig nisse, vars hår stod åt alla håll, inte helt olik de yviga grenarna på de stora granarna.

”De har inga namn som du och jag” sa Viola. ”Men de kallar sig själva för granarnas stamfäder och jag tror att den största granen av dem är deras ledare. Han brukar i alla fall hålla de andra i schack när de sänker sina rötter djupt i jorden och börjar sjunga alltför mörka toner.”

”Nissar, nissar, mina tappra och älskade nissar” sa tomten som nu stod mitt på torget bredvid Viola. ”Samlas kring mig, för nu ska ni få höra sagan om urtidens granar, som en gång i tiden sköt upp från jordens innersta kärna och lade de första barren till vad som i dag är oräkneliga granar över hela världen.”

Nissarna lyssnade ivrigt på tomtens berättelse, som var så otroligt spännande att de flera gånger fick sätta sig ner i snön för att inte svimma. Och vid minst tre tillfällen fick tomten göra en paus medan nissarna återhämtade sig med nykokt glögg och varma lussekatter.

”Det finns förstås ännu mer att berätta,” sa tomten ”men inte ens jag känner till hela deras långa historia. Det jag däremot känner till är att deras sång kan få vem eller vad som helst att falla i djup, djup sömn. Stamfäderna har gått med på att lämna sitt hem i den hemliga granskogen och färdas till jordens sju högsta punkter för att få det här viruset att somna i dagarna fem under julen.”

När tomten pratat klart skar ett högt knarrande genom luften och en lång gren sköt ut från den största granen. Och längst ut på grenen satt något som såg ut som en hand med långa, knotiga kvistar till fingrar.

”Då ska vi bara lösa det här med växtvärken” sa en brummande röst som hörde till granen som höll upp sin hand framför tomten. ”

”Gottfrid”, sa tomten och kallade fram sin mest trofaste nisse. ”Har du lådan?”

”Ja, jag har den här” sa Gottfrid och räckte över en sammetsröd, fyrkantig låda till tomten.

I lådan låg en till synes helt vanlig julgranskula i glas. Men när tomten placerade den i jättegranens väldiga hand tändes hundratals små gyllene ljus i glaskulan och nya skott sköt upp från granens arm.

”Ah, en del av julens magi” brummade granen belåtet. ”Vi är redo, nissarna kan få klä oss nu.”

KAPITEL 19: Lördag 19 december

Tomten hade suttit på sitt kontor hela natten och läst i den stora boken med julens hemligheter. Att ha med magi att göra, särskilt mäktig sådan, är full av fallgropar och krångliga detaljer. Minsta felsteg kunde frambringa katastrofala följder.

”Hm,” sa tomten och sköt upp sina röda glasögon mot det vita håret. ”Här måste vi definitivt hjälpas åt. Renar, nissar och varje barr på granarna.”

Ett upprop hade gått ut kvällen förre om att varje gammal och rödskimrande julgranskula som fanns i byn skulle lämnas in till tomten. Så källare, vindar och alla träd och vanliga granar var nu nogsamt rensade. Alla kulor dög inte. Bara de som glasblåsarnissen Holger hade tillverkat för över 100 år sedan. Julle och Jullelina gick runt med en stor släde och samlade in det sköra pyntet.

”Hur många julgranskulor har vi nu?” sa Julle medan han halkade omkring i snön och kämpade med släden som var lastad till bristningsgränsen.

”Vi saknar sju, och hittar vi inte dem är det kört”.

”Men finns det fler att besöka?”

”Bara gammelnissen. Vi får hoppas han släpper in oss.”

Julle skakade på huvudet. Det tycktes vara ett omöjligt uppdrag. Och mycket riktigt var det en utmaning. Gammelnissen vägrade att öppna och de fina och klassiska julgranskulorna från svunna tider behövde han minsann själv.

”Men snälla, utan dina sju så kommer planen inte att fungera”, sa Jullelina mot den igenbommade dörren.

”Aldrig”, mullrade gammelnissen.

”Vad ska vi göra? Han är helt omöjlig, värre än pappa.”

Då Julle sagt det ploppade idéen upp samtidigt i tomtebarnens huvud och utan ett ord stämde de upp i en riktigt gammal jullåt. Med hjälp av ljusa och klara röster lossnade taggen från gammelnissens hjärta och dörren gled upp.

”Här har ni de sju, och vad fint ni sjunger.”

Julle och Jullelina fick sedan fart under medarna. Då de kom ner till torget stod alla och väntade. Renarna, alla nissarna och de sju jättelika granarna.

”Det dröjde, det är bråttom nu. Norrskenet går in i sin mest kraftfulla fas om en några få sekunder”, ropade tomten. ”Var det gammelnissen som krånglade?”

Tomtebarnen hann inte svara innan tomten mumlade första delen av besvärjelsen. Medan han mässade lyfte varje ren och greppade tag i grantopparna med försiktig mule. Långsamt svävade de uppåt tills norrskenet flammade till och väckte urgammal magi till liv.

Tomten började sjunga då granarna åter stod rotade på marken. Då var det nissarnas tur och snart ståtade varje gran med 100 rödglittrade kulor. Då mullrade marken och en hård isvind drog in från alla håll samtidigt. Varje barr darrade och med slutna ögon sa tomten de sista orden.

”Sov, sov i dagarna fem. Lyssna varje julpyntsvirus. Sov.”

En ljusblixt steg mot skyn och norrskenet slocknade i fem sekunder. Sedan var allt som vanligt igen.

”Så, då är granarna redo”, sa tomten med nöjd röst och alla på torget hurrade högt. Även gammelnissen som stod gömd i en skuggig vrå.

KAPITEL 20: Söndag 20 december

På bordet stod fyra tända ljus och den stora chokladkalendern på väggen visade 20 december. Det var fjärde advent och julafton närmade sig med snöstormsteg. I värmen från den sprakande eldstaden i pepparkakshuset spanade pixelnissarna ideligen mot torget där jättegranarna stod rotade. Sju var jättegranarna till antalet och nu när de var klädda med julgranskulor, glitter, enorma polkagrisar och hula-hula-dansande pepparkaksgummor var synen till och med märklig för att vara i Tomtebyn.

”Jag har då aldrig varit med på maken” sa den lilla webbnissen med jämna mellanrum då hon stod och tittade ut genom fönstret.  ”Har du hört talas om de här jättegranarna tidigare, Malin?”

”Som mininisse hörde jag sagorna, men jag trodde aldrig vid min luva att de var sanna” sa Malin. ”Och att de nu står här utanför vår pixelstudio i full julstyrsel är nästan lite overkligt.”

”Det kan du säga igen” sa en av projektnissarna och tryckte in en stor lussekatt i munnen. Den saffransgula bullen försvann i ett nafs och innan han ens hann smacka belåtet med läpparna kallade Malin till samling kring det runda bordet i pepparkakshusets största rum.

”Hör upp, mina pixelnissar, det är dags att planera fjärde advent.”

”Fjärde advent?” frågade den lilla webbnissen som äntligen lyckats dra sig bort från fönstret. ”Har vi ens tid med det i år?”

”Vi måste ta oss tid” sa Malin. ”Det är viktigt att vi låter traditionerna leva vidare och jag tror nog att tomtens nissar kan behöva lite sång, dans och lekar efter de senaste dagarnas julstress med jättegranarna. Dessutom är det också på fjärde advent som tomtemor presenterar nissarnas julklapp med rim.”

”Nissarnas julklapp?” frågade skrivarnissen och lyfte blicken från sitt anteckningsblock. ”Får vi också en julklapp?”

”Ja, det hör till god sed” sa Malin. ”Och det är årets stora mysterium för nissarna att försöka lösa vad som gömmer sig bakom tomtemors rim. I kväll läser hon upp rimmet på en stor juldekorerad scen framför jättegranarna.”

”Men där finns ingen scen” sa webbnissen som stått och tittat ut genom fönstret hela morgonen. ”Sju jättegranar, men ingen scen.”

”Och det är just den scenen vi ska bygga i dag och göra riktigt julfin” sa Malin. ”Som ni ser på röken från skorstenarna arbetar nissarna nonstop i tomteverkstaden och de har inte tid att hjälpa oss.”

”Men jag trodde inte att det skulle bli några julklappar i år” sa en av pressnissarna. ”Sa inte tomten att barnen mest av allt önskade sig en jul tillsammans med sina familjer?”

”Det stämmer” svarade Malin och såg lite smått fundersam ut. ”Men tomten bestämde sig nyligen att alla familjer skulle få en speciell julklapp på julafton i år. Och nej, jag vet inte vad det är så ni behöver inte fråga.”

För att kunna arbeta ostört och hålla scenen hemlig fram till tomtemors presentation senare under kvällen reste pixelnissarna ett jättestort paket över byggnadsplatsen. Inte ens jättegranarna, som nyfiket lutade sina resliga toppar över paketet, kunde se vad som fortgick där under pappret.

”Sådär, nu har vi fram till klockan 20.00 på oss” sa Malin när hon förseglat den enda ingången med samma typ av magi som finns på julklappar som inte får lov att öppnas före julafton.

I flera timmar hamrade, sågade, mekade och trollade pixelnissarna.

”Snyggt, lite mer åt höger, tack” sa designnissen som ansvarade för dekorationerna och formen av scenen. ”Och mer snö, mycket mer snö. Och var är kälkarna?”

”Jag har dem här” sa en webbnisse flämtande. ”Men jag fick muta sälarna med en extra spann salt sill för att få dem. Var vill du har dem?”

”Där uppe, tack. Men skräm inte isbjörnarna, jag har äntligen lyckats övertyga dem att pingvinerna inte kommer att stjäla deras halsdukar.”

När klockan var 19.45 var arbetet färdigt och i exakt det ögonblicket knackade det på dörren. Malin sprang genast och öppnade.

”Får jag komma in?” sa tomtemor.

”Välkommen in” sa Malin. ”Vi är färdiga nu och du kan ta din plats på scenen där uppe. Behöver du hjälp att komma upp?

”Det var snällt” sa tomtemor. ”Men här har du en pigg dam i sina bästa år som reder sig själv.” Med ett språng och ett galant hopp var tomtemor uppe på scenen innan Malin ens hann svara.

”Är alla redo?” frågade Malin. ”Jag hör nissarna där på utsidan, alla verkar vara på plats. Då öppnar vi det här paketet och presenterar årets rim med tomtemor.”

När Malin knäppte med fingrarna försvann det stora paketet och en enda stor flämntning från hundratals nissar fyllde den kyliga kvällsluften.

Scenen var uppbyggd som en gigantisk kälkbacke där pingviner och sälar lekte i snön medan  små snögubbsbarn med babymorötter till näsor for och upp ner i backen på förtrollade kälkar. Tomtemor själv satt på en stor isbjörn och när hon hoppade av björnen för att läsa upp årets rim utbröt jubel från nissarna i publiken.

”När det ute är så kallt, ni offrade det som för värmen betyder allt. Denna kan ni bära om ni era öron håller kära. Mycket hjärta och lite vett ryms i det jag i år er gett. Den är gosig och varm och fylld med personlig charm. Den värmer dock inte baken, men det är inte huvudsaken…”

KAPITEL 21: Måndag 21 december

Gottfrid hade kontroll på läget. Allt och alla var laddade. Det var dags för granleverans till världens sju högsta punkter. Släden stod klar med sju sammanlänkade krukor på släp. Med välputsade horn och klövar frustade renarna framför släden. Problemet var bara att jättegranarna inte ville släppa sina rotförankringar som satt djupt fast i både permafrost och urberg. De hade det bra där de stod. Vad än granskötarnissen Viola sa verkade det som om deras rötter bara grävde sig djupare och djupare.

”Viola, du måste bara lösa det”, sa tomten som redan placerat sig i slädens förarsäte.

”Jo, men jag pratade just med äldste granen. De vill vänta lite till.”

Malin Modém satt sidan om tomten med GPS-läsaren redo. Hon skakade på huvudet: ”Stoltheten har gått de i toppen och ut i varje barr. Säg bara att om vi misslyckas så lär deras popularitet rasa rätt rejält”, sa hon.

Viola suckade och lade åter sina tjocka lovikavantar på äldste granens grova grenar och letade efter rätt ord som fick de att reagera.

Jättegranarna njöt av all uppmärksamhet de fick från varenda nisse och ren. Det kittlade så gott i rötter och barr av blickar, omtanke och en och annan djup suck av beundran. I vanliga fall stod de i hemliga granskogen och hade då bara varandra att samspråka med.

Men Viola var en skicklig granskötare och plötsligt spratt det till i alla deras rötter. Då sju jättegranar samtidigt ryckte upp sig ur marken gick det ett väldans muller genom Tomtebyn.

”Vad sa du till granarna?” undrade tomten och såg hur jättegranarna klev i var sin jättekruka.

”Att de efter sitt uppdrag skulle få sin placering här på torget. De är trötta på sin ensliga tillvaro i hemliga granskogen”, svarade Viola.

”Det ordnar vi. Har alltid tyckt att det saknas något rejält på torget”, sa tomten och gav klartecken till Tindra.

Att den yngsta och nyaste renen fått dagens hedersuppdrag, att vägleda renarna på detta viktiga uppdrag, förvånade ingen. Med en glänsande kombination av smarthet och snabbhet skulle allt gå perfekt. Med ett ryck kom ekipaget iväg och de sju jättegranarna fick så mycket svindel att de åtminstone tappade varsitt barr under resan.

Första målet var Denali i Alaska som var sin kontinents högsta punkt. Medan Malin Modém kalibrerade in signalen från de redan utplacerade bjällrorna med GPS-sändare dukade tomten fram en stor skål lussekatter från den välfyllda matkorgen tomtemor hade skickat med.

”Ska du redan äta? Tänker du aldrig på vikten,” sa Malin.

”Jo, det är därför jag tullar lite på vårt matförråd ”, sa tomten och mumsade i sig de två första.

”Tugga klart nu, vi är framme alldeles strax.”

Då tomten landade tog granskötarnissen Viola över och lede första garnen fram till den blinkande bjällran som hon fäste i en av de nedersta grenarna. Det dröjde inte länge innan djupa rötter kravlade och grävde sig ner på angiven plats.

Sedan fortsatte de färden och leverans kunde ske utan större missöden än att tomten hade tömt matkorgen redan förre den tredje utplaceringen. Tindra såg till att färden blev mjuk och effektiv. Inte alltid fågelvägen, men bättre köra runt ett åskväder än att riskera att förlora en gran i ett blixtnedslag.

Efter att ha besökt Antarktis hade de en gran kvar som skulle säkra upp julen i Oceanien. Sedan raka vägen hem till Nordpolen. Men jättegranen som skulle kliva ur krukan på Carstensz pyramid orkade inte lyfta ett barr.

”Den långa resan har tagit musten ur de tunna och yttersta rottrådarna”, sa Viola och skakade på huvudet. ”Vi behöver något varmt och läkande, hm.”

”Utan den sista granen brister magin innan den ens hunnits skapas. Något måste väl kunna göras?” sa Malin och längtade efter sina pixelnissar som löste alla möjliga problem.

Medan alla stod och ojade sig och tomtens slet sig i skägget klev renen Tindra fram till den slokande granen. Hon höjde sin glödande klöv och lät värme försiktigt stråla ner mot de känsliga rötterna.

Och utan vår smarta och snälla ren hade julen åter varit hotad. Men så blev det inte. Det dröjde inte länge innan jättegranen återhämtat sig. Med tunga och släpande steg kom den ur krukan och stod snart redo för sammankoppling med de övriga sex granarna runt om på jorden.

KAPITEL 22: Tisdag 22 december

Från de stora skorstenarna på tomteverkstadens tak puffade det ut rök i alla möjliga färger. Nissarna jobbade dygnet runt men fortfarande hölls vad de pysslade med där inne i hemlighet. Fönstren var igenbommade och varken Malin Modém eller hennes pixelnissar fick komma in i verkstaden. Men det gick ingen nöd på dem, för sanningen var den att de var fullt upptagna med något helt annat.

”Lyckades du fästa den lilla högtalaren på granarna?” frågade webbnissen med ivrig stämma.

”Det gjorde jag och jag tror varken tomten eller granarna lade märke till det” sa Malin. ”Nu ska vi bara ratta in rätt frekvens och sedan kan vi njuta av jättegranarnas sång och mumsa pepparkakor på samma gång. En snurr eller två, sedan borde det gå.”

”Oj, du har börjat rimma” sa en projektnisse och såg lite snopen ut. ”Du som alltid brukar vara så ordentlig.”

”Det är nog all tid jag har spenderat med Viola och de där jättegranarna” sa Malin och skrattade. ”Hon pratade ofta med dem i rim, för det var tydligen det bästa sättet att få dem att lyssna.”

”Ska vi försöka hitta den där frekvensen nu då?” sa skrivarnissen. ”Jag vill höra på sången som ska få viruset att somna och jag tänker skriva ner varenda ord jag hör.”

Nissarna samlades kring en märklig apparat som stod på bordet. Den såg ut som en helt vanlig grammofonspelare med en stor silverfärgad tratt på toppen, men det var också det enda den hade gemensamt med en grammofonspelare. Det här var en specialutvecklad dimensionsradio med förstärkt öronmottagare som kunde plocka upp frekvenser som en vanlig radio inte kunde. Genom att trycka på rätt knappar och veva på en liten spak gick det att lyssna på allt från valarnas sång i de djupa världshaven till de tjattrande papegojorna i Amazonas.

”Hittar du rätt frekvens?” sa Malin otåligt. ”Vi kommer att vara de första någonsin som får höra jättegranarnas vaggvisa.”

”Sch, tyst, jag lyssnar” sa webbnissen som satt och rattade på grammofonen. ”Vänta, det hörs något nu. Jag tror att jag har hittat rätt frekvens.”

Nissarna spetsade sina öron och tryckte sig allt närmare apparaten som stod på bordet. Och mycket riktigt kom det snart en hummande melodi från den stora tratten och sedan helt plötsligt sjöng en djup stämma.

Till er som på andra sidan med öronen trycker,
Detta är något vi som ur jorden kommit ej bra tycker,
Vår sång får alla busfrön att sova,
Och det gäller även nissar, det vill vi lova,
Så innan vi vår julsång i skyn börjar sprida,
ni in i sömnen kommer glida…

Malin och alla hennes tappra pixelnissar somnade bums och det enda som lät i varje rum och vrå i pepparkakshuset var högljudda snarkningar.

KAPITEL 23: Onsdag 23 december

Idag skulle allt bli klart. Strax innan midnatt skulle tomtens släde lyfta medan jättegranarnas virussövande effekt slog till. Renarna gjorde sin morgontur med klingande bjällror som väckte Tomtebyn till en hektisk lillejulafton. Medan ljus tändes vid varje gröttallrik slog nissarna ett sista öga på de långa komihåglistorna. Och överallt tisslades och tasslades det med julhemligheter av olika slag.

Gottfrid och Malin Modém hade ett sista planeringsmöte uppe på utsiktsplattformen inne i verkstaden. Varje maskin mullrade välsmort och rullbandet mot tomtesäcken håll god fart.

”Värst vad du är pigg”, sa Gottfrid och betraktade en Malin utan grå påsar under ögonen.

”Jo, ja. Det blev en liten extra tupplur igår”, sa hon och pekade ivrigt på raderna av små, glittriga cylindrar som for fram på det löpande bandet. ”Vad är det för paket?”

”Det är årets julklapp som ska stoppas i en julstrumpa eller under ett strålande julträd runt om i hela världen”, sa Gottfrid medan han tryckte i sig tre pepparkakor till.

”Med vad innehåller de?”

”Du får fråga tomten om. Är vi klara nu”, sa Gottfrid till Malin samtidigt som Julle och Jullelina kom upp för trappan.

Malin skakade på huvudet. Hennes kusin, Gottfrid, skulle inte ympa ett endast ord om de där cylindrarna. Och inte tomten heller. Så hon skyndade iväg till sina pixelnissar medan ruljangsnissen vände sin uppmärksamhet till de två tomtebarnen.

”Är alla renarna klara? Har ni matat de med tomtens specialfoder?”

”Allt är klart, men Tindra stukade foten efter deras morgontur. Hon kan inte följa med ikväll”, sa tomtebarnen i munnen på varandra.

Gottfrid är oftast både en godmodig och klok nisse. Stressad ibland, men aldrig panikslagen. Det blev han nu. Och fart fick han under sina välsnidade trätofflor. Som en brinnande fackla rusade han genom Tomtebyn och nyheten om Tindras skadade fot spred sig ännu fortare. Då Gottfrid kom fram till stallet var alla nissarna redan där. Framför Tindra satt tomtemor med renens svullna fot i sitt knä.

”Hur… är… illa… kära Tinda…”, flåsade Gottfrid fram.

”Förlåt, jag halkade på en isfläck”, sa Tindra med smärtfyllda ögon.

”Alla renarna måste vara med i spannet, annars tar min slädtur flera veckor”, suckade Tomten där han satt bedrövad på en höbal.

Gottfrid sjunk ner sidan om tomten och försökte hitta luft till sina lungor. Han var inte 250 år längre. Långsamt spreds en dyster uppgivenhet till alla nissar och renar. All glad julmusik tystnade och ljusen i varje lykta dämpades tills hela stallet låg i skuggor. Till och med de idérika pixelnissarna med Malin i spetsen stod bedrövade i en klunga

”Men det kunde vara värre. Tindra blir säker frisk igen om några veckor”, sa tomten och försökte verkligen avdramatisera det allvarliga som låg i luften.

Ingen svarade tomten, utan nickade bara instämmande. Då hördes plötsligt hårda och tunga slag mot den stora träporten. Alla vände sig om och där stod gammelnissen och bankade med sin käpp så att de tunga plankorna i stallporten började lossna.

”Vad är detta för en hop gråtmilda nissar? Har ni helt tappat det lilla vett som jag bankat in. Jag är äldst av alla och sett varenda kotte sedan ni för första gången drog på en luva”, mullrade gammelnissen medan han marscherade fram till Tindra som låg med slutna ögon med sin värkande fot på en röd filt.

”Ni skulle ha varit med om min första julen då jag var praktikant som Julle och Jullelina. Det är så länge sedan att ingen minns, förutom jag. Men då fick jag koka en undergörande salva till Rudolfs farfars farfars far som stukat sin fot. Ett mycket hemligt recept som inte ens finns i den stora boken med julens hemligheter”, sa han och föll ner på knä framför renen.

Ur den slitna västen under sin tjocka rock drog han fram en liten burk av näver som han öppnade med känsliga och knotiga händer. Medan han masserade in en djupröd salva på Tindras fot började han att nynna på en med ryckande melodi.

Det dröjde inte länge innan alla nynnade med och medan sången steg upp mot norrskenet började Tindra att glöda svagt tills hon strålade som den klaraste stjärna. Och plötsligt reste hon sig upp och ruskade på sig tills varenda en av hennes bjällror klingade starkt.

”Jag är redo. När åker vi?”

Medan alla hurrade och klappade om både Tindra och gammelnissen reste sig tomten upp i sin fulla längd. Stolt och nöjd som bara en tomte kan bli blickade han ut över alla i stallet. Det var första gången sedan i oktober som han äntligen kunde känna en äkta och fullfjädrad julstämning.

”Tack gammelnissen, tack tomtemor, tack Gottfrid och tack till alla nissar och renar. Utan er hade jag antagligen fått söka ett nytt jobb nästa år. Nu packar vi alla de glänsande cylindrarna i den magiska julklappssäcken. Sedan lyfter jag mot norrskenet och kommer åter först sent på julaftonskvällen.”

Det spreds en förväntan i stallet och alla tog sats inför upploppet på denna jul som inneburit både utmaningar och nytänk. Då klev en liten nyfiken nisse fram och blickade upp mot tomtens strålande uppenbarelse: ”Jo, jag undrar och det gör nog alla här inne. Vad döljer sig i de där små, glittriga paketen vi tillverkat?”

”Det kan jag inte säga, men alla och envar runt hela vår jord kommer att fyllas av julens alla goda och ljusa minnen medan de kommande dagarna sveper in hela världen i trygghet och värme. Och alla och envar kommer också att återfå sin tro på julen.”

KAPITEL 24: Torsdag 24 december

Det hörde inte till vanligheterna att någon annan än tomten befann sig i släden på julafton. Men det här var knappast ett vanligt år och till och med julen hade ett tag hängt löst likt ett tunt granbarr på en julgran vid tjugonde dag knut. Med hjälp av Malin Modém och hennes pixelnissar, ruljangsnissen Gottfrid, renen Tindra, urtidens granar och Högtidsrådet hade julen räddats. Det var därför inte mer än rätt att Malin, pixelnissarna och Gottfrid fick följa med på årets julklappsutdelning.

”Ho, ho” sa Gottfrid medan de susade fram över Island, som var årets första destination på tomteslädens jorden runt-resa.

”Lite mer djup i rösten” skrockade tomten och manade på sina renar. ”Det ska komma från magen, Gottfrid. Här, ta en lussekatt till så ska du se att du snart få till det.”

Renarna, med Tindra i spetsen, galopperade mot Reykjavik och när de var precis över stadens hjärta, Hallgrimskyrkan, stannade de i luften ungefär 2 500 meter upp. De kyliga vindarna nep tag om nissarnas långa näsor.

”Sådär, mina trofasta nissar” sa tomten och vände sig om till sina passagerare. ”Utan er hade den här julen aldrig blivit av och det är hög tid för er att skåda ert fina arbete och ta del av en hemlighet som hittills bara jag känner till.”

Tomten stack in sin näve innanför den röda rocken och plockade fram en liten obetydlig flöjt. Han satte flöjten till munnen och den vackraste av melodier ljöd genom natten. Sedan hände något som de aldrig hade kunnat föreställa sig. Hundratals stjärnorna på den mörka himlen rörde plötsligt på sig. Nej, de kom rusandes mot släden från alla håll. Och snart badade släden, renarna och nissarna i det vita ljuset.

”Ho, ho” sa tomten och hälsade på dem alla. ”Låt mig presentera julstjärnorna, de som alltid vakar över världen och håller Högtidsrådet uppdaterade om vad som händer där ute.”

Malin fick inte fram ett ljud och Pixelnissarna satt som förstenade med öppen mun. Gottfrid tittade sig omkring och desto närmare stjärnorna kom släden, desto tydligare blev också deras form. Och döm till Gottfrids förvåning när det visade sig att stjärnorna såg ut precis som Nordpolens nissar. De hade långa näsor, luvor med tofsar och vissa hade skägg och andra fladdrande flätor.

”Det här är en del av julens urgamla magi” sa tomten. ”När en nisse lämnar sin fysiska kropp och tomteluva på Nordpolen förvandlas dess innersta väsen till en julstjärna. Och det är i stjärnform som ni hjälper mig att dela ut alla julklappar till de sovande barnen där nere. För hur tror ni annars att det är möjligt för mig att dela ut flera miljontals julklappar på en natt?”

”Men hur går det till?” frågade Malin, som nu återfått talförmågan och satt sig bredvid tomten längst fram i släden. ”Hur levererar stjärnnissarna paketen till husen?”

”Jag är glad att du frågade det, Malin” sa tomten. ”Nu ska ni få se hur det går till när julklapparna hamnar under granen och i julstrumporna.

Tomten knäppte två gånger med fingrarna och på den andra knäppen öppnades den stora säcken i släden. Sedan flög tusentals glittrande julklappar upp i luften av sig själv och fångades av julstjärnorna som flög ner mot marken med dem i famnen. Från släden i skyn kunde nissarna se vad som såg ut som fallande stjärnor som ilade in och ut ur alla byggnader där nere. Snart var de tillbaka uppe vid släden igen.

”Det här är så vackert” sa flera av pixelnissarna i mun på varandra medan julstjärnorna flög bredvid släden. Flera av dem upptäckte också att om man höll upp en lussekatt mot det gyllene skenet värmdes de upp. ”Saftiga och varma, precis som om de har kommit ut ur ugnen” sa de om och om igen medan de mumsade på och njöt av utsikten.

På bara några timmar hade alla julklappar delats ut och någonstans över Kanada tog de farväl av julstjärnorna. När de flög in över gränsen till Nordpolen gjorde tomten halt och vände sig om till sina nissar i släden:

”Nu ska jag berätta för er vad som finns i de glittriga paketen vi har delat ut i år.” Nissarna tittade nyfiket på honom. ”Det är något vi aldrig har gjort förut, och det ska sägas att jag ett tag trodde att vi hade tagit oss isvatten över huvudet. För de här julklapparna innehåller varken några leksaker eller praktiska ting. Vi har gjort ett paket till alla, oavsett barn eller vuxen. Det är en känsla, en känsla om hopp om framtiden. Så när de öppnar paketet fylls hela deras hjärta av hopp. För jag tror att världen behöver mer kärlek i år och färre saker under julgranarna.”

Snart befann de sig hemma i Tomtebyn igen. På det stora torget hade tomtemor och de andra nissarna dukat upp årets festliga julbord. Varje nisse hade sin egen plats och på den platsen låg det också ett paket och väntade.

”I år har vi verkligen er alla att tacka för allt” sa tomtemor och tittade ömt på nissarna runt omkring sig. Hon tog sin makes hand i sin och fortsatte. ”Hade det inte varit för ert engagemang hade det inte blivit någon jul i år. Ni har alla gjort en stor uppoffring långt bortom vad någon kan kräva av er. Jag ber er därför att plocka upp paketen framför er och öppna dem. God jul, ni tappra och trofasta nissar.”

Ett högljutt vrål bröt ut bland nissarna när det uppdagades vad som dolde sig i julklapparna. På något sätt hade deras tomteluvor blivit hela igen. Och i samma ögonblick som de tog sin luva i handen tindrade hundratals stjärnor lite extra på den stjärnbeströdda himlen ovan Tomtebyn.

God jul, önskar Nisse Tomte och Kulturkortet! 

MR
Mikael Rudesjö