Kulturintervjuer från Helsingborgs stad: Kulturdirektören

Är man bosatt i Helsingborg råder det knappast någon brist på bra kulturupplevelser. Vi är bortskämda med allt från konst, musik och film till natur och historia och här finns även ett museum med fokus på den lokala idrotten genom tiderna. Och med så många kulturplatser finns det många personer som arbetar med kultur i Helsingborg. I den här artikelserien träffar vi några av dem.

Börja gärna med att berätta lite om dig själv. Var arbetar du och hur länge har du varit en del av Helsingborgs kultur?
Jag heter Max Granström och arbetar som kulturdirektör sedan 2017 och som VD för Helsingborg Arena och Scen sedan 2015. Dessförinnan var jag bland annat VD för Helsingborgs stadsteater. Jag har varit en del av Helsingborgs kultur- och evenemangsliv sedan 2010.

Teater. Konst. Musik. Natur. Historia. Film. Vad föredrar du och varför?
Jag tänker inte i sådana stuprör. Rakt igenom alla dessa uttrycksformer skär en knivskarp stråle, och det är det goda och engagerande berättandet. Det föredrar jag.

Har du något speciellt kulturminne som du vill dela med dig av? 
När jag och en kollega åkte hem från ett biståndsprojekt med Transibiriska järnvägen sträckan Ulaan Baator-Moskva. Fem dygn av människor som klev av och på. Fyra magnesiumgruvearbetare från Krasnojarsk, en ung mongolisk kvinna som skulle studera i Jekaterinburg, den tystlåtna mannen i trenchcoat som bara försvann mellan två stationer. Ansikten, möten och samtal som för alltid är inristade i minnet. Det är ett speciellt kulturminne.

Lek med tanken att du bara får lov att besöka en enda kulturplats per säsong: vår, sommar, höst och vinter. Under den här tiden får du göra hur många besök som helst där, men endast på den valda platsen. Hur hade ditt år sett ut och varför?   
Vår: Rijksmuseum i Amsterdam. Världens enlig mig bästa traditionella konstmuseum, i en härlig vårstad. Går att besöka hur många gånger som helst utan att tröttna (tro mig, jag har försökt). Riktigt bra digital besöksapp också.
Sommar: Beijing (hela staden är som en kulturplats). Gå runt i staden på sensommaren, ta del av gatukulturen, alla mat från Kinas alla delar, de historiska besöksmålen och känna den alldeles unika pulsen.
Höst: La Scala i Milano, eftersom jag verkligen tycker om opera (och italiensk mat).
Vinter: Buenos Aires, eftersom jag därmed undviker den kalla vintern, och får ta del av en exceptionellt uttrycksfull kultur i stadig tvåtaktstango.

Tycker du att Helsingborg saknar något som skulle berika kulturlivet ytterligare för invånarna?
Det skulle vara en välgörande injektion för kulturlivet med fler unga professionella kulturutövare. Det skulle skapa en härlig dynamik inte bara i kulturlivet, utan i staden i stort!

Om du vrider tillbaka klockan och får ta med dig själv som tioåring till valfri kulturplats i Helsingborg, vilken plats besöker ni och vad skulle du vilja berätta för dig själv som skulle kunna vara värdefullt att veta för en yngre version av dig själv?
Jag skulle ta med mig själv till Helsingborgs stadsteaters familjeuppsättning av Karlsson på taket på Storan våren 1981, och hängande i en sele tillsammans med Karlsson, fem meter upp i luften, skulle jag säga till mig själv: ”Det där suget, den där rastlösheten, den där viljan att uttrycka och utveckla dig, den kommer föra dig hit igen en dag, och den dagen kommer du, med en känsla av tyngdlöshet och svindel, förstå att det var hit du var på väg hela tiden.”

Du lånar en bok på Helsingborgs bibliotek och styr sedan stegen mot valfri kulturplats. Boken måste ha någon sorts anknytning till platsen. Du kan till exempel låna Den gamle och havet (Ernest Hemingway) och läsa den på trapporna mot sundet vid Dunkers kulturhus. Vilken bok lånar du och var läser du den?
Jag lånar Decamerone av Boccaccio från 1353 och sätter mig längst upp i Kärnan från 1322, och mellan novellerna i samlingen begrundar jag tiden de båda verken tillkom i, och jag tänker en stund på den pandemi som härjade då. Historiens vittnesmål och platsens magi för samman dået med nuet, raderar i ett nafs de nästan sjuhundra år som gått och skapar en bro mellan den tidens farsot och de vedermödor vi själva genomlider idag. Historien och kulturen ger oss så goda möjligheter att sätta saker i perspektiv och kontext.

Om du hade haft möjlighet att boka vilken artist som helst (levande som död) för att spela på Sofiero, vilken artist hade det då blivit?  
Stone Roses när de just släppt sitt självbetitlade debutalbum 1989. Varför? För att mitt då 18-åriga jag levde varenda strof, gitarriff och fill-in de sköt iväg.

Du får välja helt fritt och skapa din egen drömutställning på Dunkers kulturhus. Vad handlar den om?
Vill helst inte lägga mig i programläggningen. Det kan ju vara någon som tolkar det som en påtryckning, haha!

Om du var ett offentligt konstverk i Helsingborg, hur hade du sett ut och var i stan hade man hittat konstverket?
Ett land art-verk i jord, sten, gräs och träd, och varför inte i form av en utmärkt, avgränsad del av Landborgskanten i höjd med Pålsjö skog? Jag gillar tanken som finns i land art på konsten som del av något beständigt (såsom i detta fall en uråldrig abrasionsbrant), men som ändå har en tillblivelse, en prime time, ett förfall och, slutligen, en obeveklig avslutning.

Från Helsingborg till Amsterdam, Milano och Argentina och tillbaka till sundets pärla Helsingborg igen. Ett stort tack till Max Granström, stadens kulturdirektör, för den här intervjun.

Tidigare artiklar i serien:
Göran Svensson, kommunikatör på Helsingborgs kulturförvaltning
AnnCatrin Gummesson, utställningsproducent på Dunkers kulturhus
Tommy Esbjörnsson, projektledare på Helsingborgs kulturförvaltning
Elsie, praktikant på Helsingborgs kulturförvaltning
Karin Hjelmér, pedagogisk ledare på Fredriksdal museer och trädgårdar
Paul Svensson, copywriter på Helsingborgs kulturförvaltning